Svenska medier har svikit i invandringsfrågan - Genom att vända bort blickarna är svenska medier medskyldiga till att det har fått växa fram parallellsamhällen i landet. Det skriver den norska redaktören Hilde Sandvik, som deltar i ett SvD-seminarium i Almedalen där frågan diskuteras på onsdagen.
I sommar har Sydsvenskan satt igång en lång artikelserie om det fattiga Malmö, om en stad där vart tredje barn lever i fattigdom. Aftonbladet har i flera artiklar beskrivit det nya klassamhället. I dagarna skrev Expressen om interna bråk mellan shia- och sunnimuslimer, inte i Syrien - i Örebro.
Sverige är ett land där olikheterna växer snabbt. Detta har skett samtidigt som det har varit en rekordstor invandring till landet. Sett utifrån det har varit som att bevittna ett experiment med skräckblandad beundran. Beundran eftersom det finns en grundläggande öppen attityd gentemot omvärlden i Sverige som man nästan inte hittar någon annanstans i världen. Skräck eftersom så många frågor är obesvarade: Var ska de som kommer till Sverige bo? Var finns jobben? Hur blir det med skolsystemet? Och hur är det med områdena utanför storstäderna där det har uppstått stora parallellsamhällen?
I flera år har jag sökt mig till svenska medier för att få svar på de här frågorna. Det fann jag sällan. Snarare fann jag en motvilja mot att alls tänka i dessa banor - och ett konstant avvisande när frågorna var ställda på fel sätt.
För två år sedan reste jag därför runt för att prata med några av dem som hade brutit mot konsensus i de svenska medierna. Jag mötte svenskar som var oroliga över utvecklingen i landet, men som kände sig missförstådda och hopbuntade med högerextremister och Sverigedemokraterna. Rädslan för att bli smittad av högersidan var stor, och det var också lätt att känna av. Sverige har haft en obruten svit av fascistiska partier sedan 20-talet -och man bör inte glömma vilket nynazistiskt tankegods som ligger i Sverigedemokraternas historia.
Men hur långt gick rädslan?
En av dem jag mötte var författaren och journalisten Per Brinkemo, en man som mer än de flesta känner till vilka problemställningar som kan uppstå i parallellsamhällen. Efter att ha jobbat med SVT:s Uppdrag granskning i flera år, skrev han en bok om en ung somalisk mans resa från Sverige till Somalia och tillbaka. Sedan har han jobbat nära den somaliska gruppen i Rosengård.
När han 2014 gav ut boken "Mellan klan och stat", om det somaliska klanstrukturen skulle man kunna tro att det var ett viktigt bidrag i invandringsdebatten. Brinkemo menar att Sverige kommer att misslyckas med integrationen om man inte inser att människor som kommer från klansamhällen bör bemötas på ett annat sätt än de som kommer från samhällen med andra samhällsstrukturer. Inser man inte det, kommer många av de åtgärder för integration som görs att slå fel, menar Brinkemo. Människor som inte känner tillit till samhället kommer inte att få det över natten. En uppfattning som Brinkemo delar med bland andra generalsekreteraren Andreas Kamm vid Dansk flyktingehjelp, som tog frågan till diskussion under Folkmötet på Bornholm nyligen.
Men i Sverige uteblev diskussionen. Dagen när boken kom ut i Sverige, blev den recenserad i Aftonbladet. Brinkemo blev kallad rasist.
Så: Istället för en bred debatt man kunde ha fått om vilka åtgärder som kan göras för att ta emot människor på bästa möjliga sätt, göra det möjligt för dem att leva i det svenska samhället, blev författaren anklagad för att stigmatisera en hel grupp människor. Det stoppade debatten. Istället för att diskutera hans syn på frågan, måste Brinkemo förhålla sig till anklagelser om rasism.
Mönstret känns igen. När förra migrationsministern Tobias Billström (M) sa att man nu måste börja ställa frågor kring volymen i invandringen, blev han anklagad för att vilja reducera människor till en massa - alltså var också han rasist. När polisen nu får kritik för att ha skrivit att det är ensamkommande flyktingbarn som ligger bakom sexuella trakasserier på musikfestivalen Putte i Parken i Karlstad, sker samma sak.
Man stannar vid orden - och håller kvar stigmat. Istället för att diskutera det allvarliga problemet med att unga tjejer antastas, måste polisen försvara att de satte ord på en verklighet.
Bakom debatten om orden finns emellertid en allt mer utmanande verklighet.
"I det tysta har vi accepterat framväxten av parallella samhällen, där andra normer och regler gäller än i det övriga samhället", skrev nyligen Expressens ledarskribent Anna Dahlberg.
Tystnaden verkar nu brytas i svenska medier. Men den har haft sitt pris. Varje år sedan 2011 har universitetet i Göteborg ställt frågor om mediernas bevakning av invandringsfrågorna. 2011 svarade 50 procent att de anser att medierna mörklägger sanningen. I år har siffran stigit till 60 procent. Siffran är dramatisk. På onsdagen bjuder Svenska Dagbladet in till debatt kring frågan i Almedalen, där undertecknad kommer att delta. Det är första gången som en svensk tidning på egen hand tar upp frågan.
Det högsta priset för undfallenheten är det dock andra som får betala. Pressens främsta uppdrag är att avslöja och undersöka brister i samhället. Istället har stora delar av svenska medier vänt ryggen till, och bär därmed sin del av ansvaret och skulden för att de ökade skillnaderna har fått växa fram. När medierna väljer att inte rapportera, är konsekvenserna allra värst för dem som berörs, de som lever i utanförskap.
Det är den hårda sanningen. Pressen har svikit.
chefredaktör på Broen xyz, ett samnordiskt debattforum, tidigare kulturredaktör på Bergens Tidene