Tanken som EUs fäder hade är överspelad - Mitt största problem med valet till EU-parlamentet är hur dess betydelse så kraftigt överdrivits i den uppskruvade agitationen runt om i Europa. Sannolikt avspeglar valresultatet i huvudsak dagens opinionsläge i medlemsländerna, men det är inte mandatfördelning i EU-parlamentet som avgör Europas öde.
Den skarpsinnige italienska analytikern Stefano Folli skrev i La Repubblica häromdagen att detta val liknar första halvleken i en fotbollsmatch. Den andra halvleken utspelas i de nationella parlamentsvalen vars resultat bestämmer underlaget för regeringsbildningarna. I synnerhet som regeringarna runt om i EU för närvarande består av bräckliga koalitioner är de nationella valen helt avgörande också för hur framtiden för EU gestaltas.
Detta är en personligt skriven text. Eventuella åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Fortfarande är stats- och regeringscheferna EU:s herrar. I förhållande till dem är ledamöterna i EU-parlamentet i det närmaste helt maktlösa. EU är inte organiserat som en parlamentarisk demokrati. Ledamöterna i EU-parlamentet kan i första hand använda sin plattform för att agitera och bilda opinion, men om de långsiktigt vill påverka politiken måste de börja på hemmaplan. En genuin Europapolitik förutsätter också att de politiska partierna ständigt håller diskussionen om Europa levande i inrikespolitiken, inte bara något förstrött under några veckor vart femte år.
Förutsättningarna för samarbetet i EU har förändrats så påtagligt de senaste åren att en hel del gamla föreställningar måste omprövas, säger Angela Merkel i en lång intervju som passerat tämligen obemärkt. Hon vet vad hon talar om. Så sent som för bara några år sedan företrädde hon den vanliga övertygelsen om att EU var på väg att bli ett slags federalt organiserad två-kammarsystem med EU-kommissionen som ett slags europeisk regering.
Hela denna tankefigur - ett arv från EU:s fäder - har hon övergett och den är i dag överspelad. Det politiska initiativet och inflytandet har i praktiken stegvis förflyttats från EU-kommissionen till de stats- och regeringschefer som numera ständigt håller toppmöte i Europeiska rådet. EU har därigenom blivit alltmer av en mellanstatlig organisation.
Även en tongivande politiker som Emmanuel Macron, som ofta stämplas som "federalist", motarbetar de överstatliga inslagen. Han ser EU som ett instrument för sin franska politik. Emmanuel Macron följer på så vis linjen från general de Gaulle.
Den gamla önsketanken var att en gemensam marknad och en gemensam valuta skulle stärka uppslutningen i en politisk union. Men en serie ackumulerade tunga interna kriser har blockerat den processen. Den konstitutionella krisen (2005) följdes av finanskrisen (2008) flyktingkrisen (2015) och brexit (2016) samtidigt som ett växande yttre tryck kom från Ryssland, USA, Kina, Turkiet och Mellanöstern. Kombinationen av dessa inre och yttre kriser har förändrat förutsättningarna för EU, som Luuk van Middelaar analyserar i en insiktsfull studie (se SvD 27/4).
Tidigare kunde de gemensamma institutionerna koncentrera sig på det långsamma bygget av regelverket som styr EU. Sedan några år ligger tyngdpunkten i stället på akut krishantering i Europeiska rådet, som mest levererar improviserade nödlösningar.
Nu skall dessa stats- och regeringschefer i rådet under sina närmaste toppmöten dessutom utnämna de nya ledningarna för nästa mandatperiod och fastställa de finansiella ramarna för nästa långtidsbudget.
Kohandeln fortsätter på högsta nivå. Sannolikt på övertid.
Då och då läser av lokalpatriotisk nyfikenhet i Ulf Lundells epos om sitt liv kring Stenshuvud. Läsningen kräver tålamod, men ger emellanåt lysande stycken.
Vardagar 2 , Wahlstöm & Widstrand, 2019
Dessutom har jag läst ännu en pamflett av den välskrivande franske finansministern Bruno Le Maire. Den presenteras som en skrift om Europa, men avspeglar framför allt det franska perspektivet på Europa som ett politiskt projekt.
Le Nouvel Empire, Gallimard, Paris 2019.
Tf