Traumatiserade unga asylsökande behandlas brutalt - Rättssäkerheten i asylprocessen för ensamkommande har satts ur spel. Gå till roten med det onda. Ändra den nya asyllagen samt granska och utvärdera Migrationsverkets arbetssätt, skriver Birgitta Göransson och Magnus Kihlbom.
Alla ensamkommande barn och ungdomar på flykt har svåra upplevelser bakom sig. De lider av sorg, dödsrädsla, mardrömmar och längtan efter mördade eller försvunna anhöriga. Plågsamma återupplevelser, så kallad PTSD, av trauman som mord, våld, sexuella övergrepp och misshandel är vanliga.
Det här är en argumenterande text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.
Men de flesta är ovana vid att tala om upplevelser och har svårt att förklara vad de varit med om. Ord för inre upplevelser saknas ibland i deras språk, ibland är de paralyserade av ångest, skräck, smärta och skam. Många av de svåraste upplevelserna ligger djupt gömda i medvetandet, omöjliga att ta fram på kommando. Ofta krävs en långvarig förtroendefull relation i en stabil vuxenkontakt innan den unge är redo att berätta. Under stress fungerar inte minnet som vanligt. Under krigs- och flyktförhållanden blir allt förvirrat och flyter samman. Då blir det svårt att minnas exakt när, var och i vilken ordning saker och ting hände. Efter plötsliga och oväntade händelser minns vi ofta knivskarpt det centrala i händelsen, som dödshotet, misshandeln eller ögonblicket då båten började ta in vatten, medan det som hände tidigare eller just efteråt lätt suddas ut.
Migrationsverkets handläggare har sällan den nödvändiga kunskapen om dessa tillstånd och vill sällan ta emot den. Intyg från experter som haft långvarig kontakt med den unge läggs åt sidan. Till skillnad från inom övrigt rättsväsen är helhetsbedömning av den unge helt ointressant. Asylprövningsintervjun genomförs bara vid ett tillfälle, utan hänsyn till om det juridiska ombudet inte förberett den unge, tolken inte kan språket eller inte behärskar svenska språket eller om den unge är i starkt psykiskt ångesttillstånd och har svårt att uttrycka sig. Man kräver exakta, sakliga, detaljerade berättelser. Berättelserna får inte innehålla mer information eller avvika alls från den historia som lämnades kanske två år tidigare vid ankomsten till Sverige. Om de är bristfälliga tolkas de som avsiktliga lögner. Man tycks till varje pris vilja nå ett beslut om avslag. Utfrågningarna är ofta bryska och ibland skrämmande. Samma detaljfrågor ställs gång på gång för att till synes få den unge att tveka och bli osäker. Det handlar inte om att få fram berättelser. Det handlar om att beslå den unge med lögn. När den unge berättar om svåra upplevelser om föräldrar som avrättats, våldtagits, egna upplevelser av hot, misshandel, fängelsevistelser, förföljelser får de höra att de inte är trovärdiga. Efter dessa "intervjuer" är den unge ofta försatt i ett akut kristillstånd.
Den mer än årslånga väntan på intervjun skapar ytterligare stress och bryter ner den unges redan skadade kognitiva förmåga när det gäller koncentration och minne. Hoppet om att det fanns godhet och mänsklighet någonstans i världen har burit dem genom flykten. Vi som följer ungdomarna under lång tid ser hur deras hopp grusas, hur minnes- och koncentrationsförmågan avtar och livslusten försvinner. Att känna hopp och framtidstro är avgörande för den psykiska hälsan. Våra samtal kommer att handla om att överleva och att inte ta livet av sig. Att de unga överlever denna tid beror på alla de människor som utan ersättning på olika sätt stödjer den unge och upprätthåller livsmodet.
Skräcken att placeras på något av Migrationsverkets asylboenden för vuxna i väntan på ett överklagat beslut om avvisning eller avvisning är stor. De ligger långt bort från den ort där man känner sig hemma. Det stödjande nätverket av skolkamrater, lärare och gode män försvinner. Ungdomarna tvingas leva nära och sova i samma rum som män som liknar de misshandlare och våldtäktsmän de mött i hemlandet eller under flykten. Det finns ingen personal att prata med när mardrömmar terroriserar dem. Ingen sjukvårdspersonal som kan hjälpa dem att komma till doktorn för att följa upp diagnoser som till exempel tbc, eller kan ta hand om deras mediciner som är begärliga och stjäls. Gode män som följt sina adepter när de flyttar, vittnar om att det inte sällan snabbt erbjuds narkotika.
Att överklaga avslagsbeslut verkar nästan helt meningslöst. I migrationsdomstolarna ändras bara 4-5 procent av avslagen.
Åldersuppskrivningarna är fortfarande rättsosäkra. Den metod som nu prövas genom mycket dyra bedömningar av Rättsmedicinalverket är inte utvärderad. Ungdomarna har svårt att förstå varför de måste gå igenom åldersbedömningar (vilket de indirekt tvingas till) när de själva uppgivit att de fyller 18 år i år. De har genom sina kamrater sett många exempel på hårresande uppskrivningar i ålder. Ålder har skrivits upp alltifrån två veckor till månader och till flera år. Syskon har skrivits upp så att det är sju månader mellan dem. Lillebror har blivit storebror. Migrationsverket bryr sig inte om dokumentation som kan styrka den uppgivna åldern.
En rapport om rättsosäkerheten i asylprocessen för ensamkommande barn och unga sammanställdes i september 2017 av nätverket #vistårinteut. De beskriver 122 konkreta uppseendeväckande exempel på att rättssäkerheten satts ur spel genom referat ur asylutredningar. Utlänningslagen bokstavstolkas och glider mot allt hårdare och omöjliga krav på bevis. Praxis ändras successivt för att kunna utvisa så många som möjligt.
Effekterna av den tillfälliga lagen diskuterades i riksdagen den 13 september. Den nya migrationsministern Heléne Fritzon upprepade med en dåres envishet att prövningen är rättssäker, att lagen måste följas, att alla som är under 18 år som sökt asyl under 2015 och 2016 ska få sin sak prövad. Ministern blundar för att det är omöjligt att genomföra en avvisning av den stora grupp ungdomar som väntar sedan 2015. Minst 10 000 ensamkommande står på kö. 80 procent av dem ska avvisas, enligt regeringen.
Hur kan man veta det när man samtidigt bedyrar att det ska vara en individuell prövning? Hittills i år har cirka 50 ungdomar avvisats med tvång. Ministern hänvisar till att regeringen är noga med att följa Genèvekonventionen. Den säger att man prövar beslutet utifrån den ålder den unge har vid beslutstillfället. Däremot har hon tydligen inga problem med att Sverige genom den tillfälliga lagen bryter mot alla de internationella konventioner om mänskliga rättigheter som Sverige undertecknat och Barnkonventionen som Sverige ratificerade 1989.
Nu är det dags att regeringen tar av sig skygglapparna, slutar att sätta plåster på sår som den nya lagen och tillämpningen av den orsakar. Det handlar inte om att öppna gränser eller skapa oordning och oreda i asylpolitiken. Det handlar om att stoppa diskrimineringen av ensamkommande ungdomar som vistats i Sverige sedan 2015.
Gå till roten med det onda, ändra lagen. Granska och utvärdera Migrationsverkets arbetssätt. Det enda rimliga handlingssättet för att gottgöra de gångna missgreppen är att låta asylsökande ungdomar som väntat ett år eller mer få stanna.
leg psykolog, leg psykoterapeut, samordnare av Krismottagningen Skyddsvärnet Göteborg
barn- och ungdomspsykiater