Våldets bilder med analytisk udd - Hur vi ska förhålla oss till det överflöd av bilder av våld som sköljer över oss? Det är när den mycket genomtänkta utställningen "Bilden av krig" sätter igång den sortens frågor den är som bäst.
Året är 1937 och den spanska republiken håller på att förlora inbördeskriget mot Francos fascister. De använder därför sin plats på världsutställningen i Paris för att visa Pablo Picassos "Guernica": målningen som fångar civilbefolkningens lidanden under bombning av den by som har givit konstverket dess namn. I dag är "Guernica" en av världens mest kända krigsskildringar. En kopia av den, utförd som bildväv, hänger i FN-byggnaden i New York.
En recension är en kritikers bedömning av ett konstnärligt verk.
Men det är inte "Guernicas" inkännande berättande om civilt lidande som utställningen "Bilden av krig" på Bonniers konsthall vill visa dig. Här undviks konsekvent sådant som på ett omedelbart sätt försöker vädja till betraktaren. Istället presenteras konstverk som relaterar till hur bilder av krig fungerar i en medierad värld. Dess udd är analytisk, snarare än sentimental. "Bilden" förstås som ett objekt som ska diskuteras.
Ur detta perspektiv är Indré Šerpytytės verk "Störande" emblematiskt. Verket utgår från en mängd bilder som visar demonteringen statyer från Sovjetperioden. Men dessa får besökaren aldrig se. Istället får vi lyssna på en röst som beskriver det visuella materialet för synskadade. Bilden är här dubbelt frånvarande, dels genom den pågående destruktionen de tidigare härskarnas avbildningar, dels genom att dokumentationen av denna medieras ytterligare en gång och transformeras till tal.
"Bilden av krig" visar konstverk som både vill belysa krigsbildens mekanismer och diskutera hur vi ska förhålla oss till dessa. För det är uppenbart att vi inte troskyldigt kan ta in dessa ofta regisserade bilder. Vi ställs återkommande inför frågan om vad "objektivitet" kan betyda i dessa sammanhang. Ett tema i utställningen är att bildens roll som sanningsvittne tycks ha spelat ut sin roll. Inte bara för att bilder kan manipuleras, utan för att de förnekas och omförhandlas. Som Susan Sontag konstaterar boken "Regarding the Pain of Others" tenderar den sida som påstås ligga bakom de våldsdåden att förklara bort de bilder som fluktuerar i media. De beskylls för vara tagna någon annanstans, för att vara arrangerade eller för att inte visa hela sanningen. Eller också så medges brottet, men det skylls på motståndarsidan.
Det betyder inte att bilder inte påverkar oss. Men frågan är hur. För även om den senaste tidens flyktingkatastrofer har visat upp ett antal bilder som lyckats slå igenom mediebruset, visar "Bilden av krig" förtjänstfull på vikten av att vi funderar över hur vi ska förhålla oss till överflöd av bilder av våld som sköljer över oss. Det flöde som tenderar att göra oss avtrubbade och lagom underhållna.
Det är när "Bilden av krig" sätter igång denna sorts frågor som den är som bäst: När den visar konstverk som genom förskjutningar, iscensättningar och olika metaperspektiv komplicerar relationen mellan bilden och den avbildar å ena sidan, och bilden och den som konsumerar den å andra sidan. Det är en mycket välkomponerad och genomtänkt utställning som genomgående lyckas behålla en kritisk skärpa utan att för den sakens skull hamna i torr teoretisk saklighet. Och fastän avgränsningen är snäv, rymmer utställningen en stor spännvidd.
På Bonniers konsthall finns också flera verk som försöker komma in "bakom" det flöde av bilder som sköljer över oss. Phil Collins har exempelvis filmat hur en grupp fotografer "komponerar" en grupp flyktingar så att bilden ska bli så effektiv som möjligt. I Collins verk blir själva fotograferandet objektet och inte flyktingfamiljen som flyttas runt i olika grupperingar.
Metaperspektiv som dessa är tacksamma för de tar oss med till den situation som vi annars sällan ser, den som omgärdar hela fotografiet och som helt präglar utfallet. Samtidigt är metoden tveeggad och ibland tveksam. För vad säger verket om hur Phil Collins utnyttjande situationen i sitt konstnärskap? Det är dock en kritik som lätt leder till cyniska resonemang om hävdelsebehov. Det kan ju invändas att jag stärker min position som skribent genom att ifrågasätta Collins utnyttjande av fotografernas sätt att exploatera andras lidande. Och så vidare.
Men "Bilden av krig" hamnar sällan i den sortens rundgångar, mycket tack vare att konstverken resonerar snarare än moraliserar (möjligen undantaget den alltid moraliserande Alfredo Jaar). Personligen fastnar jag för några verk som ligger i marginalen och intar en undanglidande position. Eva Löfdahls fina "Fluid Guardians (1 av 3)" består av ett antal svartvita mediebilder vilka har täckts med glaspärlor så att vissa delar förstoras och andra förvrängs. Resultatet blir en gåtfull yta med svagt avläsbara referenser, och verket täcker på så vis över mer än vad det blottlägger. The Atlas Group visar en svit bilder från kriget i Libanon där fotografer har letat reda på de motorer som slungats ut ur bilar som använts som bomber. Bilderna visar både på en märklig konsekvens av ett vedervärdigt krigsinstrument och på en bisarr sidoeffekt där fotografer jagar troféer.
Även om "Bilden av krig" är en reflekterande utställning med många metaperspektiv, ligger krigets fasor hela tiden under ytan. Ibland bryter dessa också igenom, som i Mykola Ridnyis "Vanliga platser 2014-15". Konstnären har filmat intetsägande och obemärkta platser i Kharkiv i östra Ukraina; en vardagslunk i ett lite sömnigt samhälle. Till dessa filmer har Ridnyi lagt ljudet från olika videoklipp han hittat på Youtube, vilka visar våldsamma händelser som utspelat sig på samma platser alldeles nyligen. Kontrasten mellan det de alldagliga platserna och ljudet från kravallerna är mycket effektfull. Helt plötsligt är "Guernica" inte så långt borta.