Världens grej - Om inte Dag Hammarskjöld hade funnits hade Förenta nationerna fått låta uppfinna honom.
Mannen med den kyliga blå blicken tog hissen upp i FN-skrapan uppfylld av tjänstemannens pliktkänsla. Redo att ta en kula för allmänintresset. Kallet blev hans död. Och så fick FN en martyr.
Vad finns att hämta hos Hammarskjöld ett år som 2017? När en ny generalsekretare, portugisen António Guterres, står där högt uppe i FN-skrapan och med panik i blick söker av Manhattan skyline efter en ljusglimt från Trump Tower?
Det kan komma att handla om det mest banala - att knuffa in alla i förhandlingsrummet.
Henrik Berggren skriver i "Dag Hammarskjöld - att bära världen" - biografin har tillkommit på uppdrag av Dag Hammarskjölds minnesfond - inte något sensationellt nytt om den upphöjde svenskens liv. Snarare är det en genomtänkt, välskriven fördjupning av de tankar kring plikt, mening och statskonst som jagade Hammarskjöld in i döden. Något år innan han väljs till generalsekreterare skriver Hammarskjöld i sin dagbok: "Jag begär det orimliga: att livet ska ha en mening. " Hans lösning är att med varje fiber leva ut rollen som ämbetsman. Han präglas av att se sin far Hjalmar Hammarskjöld - i ett för Sverige prekärt läge - åta sig uppdraget att som statsminister bilda en "ämbetsmannaregering". Första världskriget utbryter och fadern ska gå till historien som Hungerskjöld.
Som vuxen tar Dag Hammarskjöld tjänst i den svenska statsförvaltningen. Plikten och tvivel inför existensen tycks uppta all hans vakna tid.
Han flyttar hemifrån, ifrån sin far, vid fyrtiotre års ålder. Fem år senare blir han generalsekreterare.
Hammarskjöld ansluter sig till den tysk-franske läkaren Albert Schweitzers humanistiska princip om "vördnad för livet", ett slags greatest hits av konservatism, liberalism och socialism. Dag Hammarskjöld ser inte den idealiske tjänstemannen som en själlös robot, utan som en person som är "sitt eget parti". Det låter nyktert när det kommer från Hammarskjöld, men den som såg Teknokraten segla upp som en drömd räddare i nöden under eurokrisen vet att teknokraten tenderar att vara en människa - under eurokrisen förväntades hen vara en människa som lydde varje suck från marknaden. Men Henrik Berggrens precisa biografi tydliggör att ingen generalsekreterare som Dag Hammarskjöld har trängt in i FN:s filosofiska villkor, dess nödvändighet. I ett brev till kollegan i Svenska Akademien Pär Lagerkvist skriver Hammarskjöld att det "är otroligt att veta" att han är delaktig i det experiment som är FN, och att det även om det till slut skulle misslyckas kan "lägga grunden för något som till slut måste lyckas".
Ett förtroligt mötemed Kinas ledare Chou En-lai ger Hammarskjöld hans första stora framgång. Han lyckas få till stånd ett frigivande av amerikanska flygare i kinesisk fångenskap. Men hårt ansatt från alla håll som han är tilltar hans misstro mot det politiska språket. Hammarskjöld läser filosofen Martin Buber. De båda träffas. När han flyger till sin död i Kongo har han ett ex av Martin Bubers "Ich und du" i portföljen, ett verk han översätter. Buber skriver om hur språket genom politiken förlorat sin normala funktion av kommunikation för att upprätthålla levande kontakt mellan människor. Buber menar att politiken gradvis avhumaniserar språket. "Jag tror i princip att han har rätt", skriver Hammarskjöld dystert - ett halvt sekel före Trump.
I ett nymornat 2017 fattar Sverige nu ordförandeklubban i säkerhetsrådet. Stämningen i FN-huset är historiskt "usel", med den svenske FN-ambassadören Olof Skoogs ord. Han beskrev i en intervju med Svenska Dagbladet i december ett förhandlingsklimat där ambassadörerna för USA, Ryssland och Storbritannien utbyter förolämpningar inträngda i ett svettigt FN-rum, dessutom enligt Skoog dekorerat av ryssarna à la Kreml-style.
Hur högljutt törs António Guterres, tidigare Portugals premiärminister och senast FN:s flyktingkommissionär, åberopa sin organisations legitimitet? Vilka strider tar denne tidigare antiabortpredikande Opus Dei-katolik, denne före detta ledare av Socialistinternationalen? På förhand framstår Guterres åtminstone som en mer offensiv politiker än den vänligt bortkomne Ban Ki-Moon.
Barack Obama sa hej då genom att ge Förenta nationerna en historisk julklapp. Säkerhetsrådets resolution, nummer 2334, om att Israel måste upphöra med sin bosättarpolitik blev verklighet sedan USA - efter en noga utarbetad strategi - lagt ner sin röst. Det är en resolution som inte kan rivas upp och Israels rasande reaktion förstärker bara den vikt som en antagen resolution i FN:s säkerhetsråd ändå tillmäts. Världen ställer nu ett oåterkalleligt krav på Israel. Inga israeliska straffåtgärder kan förändra det.
Dag Hammarskjöld savid ett tillfälle att generalsekreteraren är en sekulär påve. De mänskliga rättigheterna är de tio budorden. De universella ideal som proklamerades 1948 och som fortfarande är FN:s stora verk: det som är tänkt att vara det universellt anständiga, bortom politiken. FN:s människorättskommissarie Zeid Ra'ad al-Hussein menade före höstens amerikanska val att Donald Trump var en "fara för världen" och att det var FN:s skyldighet att höja rösten när politiken utlovar tortyr och inskränkta mänskliga rättigheter. De som slentrianföraktar FN förstår inte hur en värld utan ett minimum av gemensamma värderingar skulle kunna se ut. Om ingen noterade när reglerna bröts.
George W Bushs USA använde FN för en charad där ett krig såldes in medan "Guernica" i foajén var övertäckt. Under Obama har drönarmorden tilltagit, men FN ändå tillerkänts respekt. Hur kommer administrationen Trump att agera? Hur kommer den att förhålla sig till de mänskliga rättigheterna, till flyktingpolitiken, till ingångna klimatavtal? Med ett handslag mellan Trump och Putin, kanske med en dunk i ryggen av franska Putinvänner som Le Pen eller Fillon, riskerar världen att ännu tydligare återgå till en supermaktssfärernas politik. Supermakterna, lägg till Kina, ges i respektive sfär fria händer att stödja den diktator som gagnar dess syften. Så gör man ibland gemensam sak mot "terroristerna", en brokig skara som varje supermakt definierar efter egna intressen. Så legitimerar man utökad repression, mer övervakning, fler murar.
I en sådan värld finns risken att FN uteslutande blir vad det är som sämst: en billig teater där skådisarna bor på dyra hotell.
I det följebrev som efter Hammarskjölds död hittades tillsammans med manuskriptet till det som blev boken "Vägmärken" skrev Dag Hammarskjöld att han livet igenom hade fört "förhandlingar med Gud". Det är en förhandling utan svar - gentemot ett permanent inlagt veto mot alla typer av kompromisser med existensens brutala premisser. Förhandlingarna med säkerhetsrådet och generalförsamlingen är bara ibland enklare.
Men så sätter plötsligt en resolution som 2334 en ny standard. Och en viskning från Dag Hammarskjöld fortplantas än en gång genom FN-huset: Ingen får lämna det svettiga förhandlingsrummet. Ni deltar i ett experiment. Med misslyckande efter misslyckande byggs grunden för det som till sist måste lyckas.