Växande inre klyftor hotar EU

Senaste nyheterna om flyktingkrisen

Växande inre klyftor hotar EU - De framtida vägvalen för EU avgörs mer av nationella, inrikespolitiska prioriteringar än av vad som är bäst för gemenskapen. Det europeiska samarbetet har blivit alltmer inkrökt och mellanstatligt.

De traditionellt pådrivande europeiska institutionerna som kommissionen och EU-parlamentet spelar en underordnad roll. Initiativet ligger idag hos stats- och regeringscheferna som möts i Europeiska rådet.

En analys belyser ett ämne ur flera infallsvinklar. Eventuella åsikter som uttrycks är skribentens egna.

Den historiska trenden mot mer överstatlighet har stegvis försvagats under en följd av år. Bakslaget för den europeiska konstitutionen (2005) markerade en tydlig politisk brytpunkt. Den följdes av andra tunga bakslag som finanskrisen (2008), flyktingkrisen (2015) och Brexit (2016). Kriserna har hanterats av de politiska cheferna under en oändlig rad utdragna toppmöten.

Årets Europadag den 9 maj möts de högsta politiska ledarna på ett nytt informellt toppmöte. Det hålls i rumänska Sibiu, i Transsylvanien. De senaste årens diskussioner har monopoliserats av Brexit. Därför var tanken att toppmötet nu skulle kunna diskutera de stora framtidsfrågorna efter Storbritanniens uttåg. Det återstår att se om det verkligen blir ett sådant toppmöte "post-brexit".

Efter valet till EU-parlamentet i slutet av maj är det upplagt för en politisk kraftmätning mellan det nya parlamentet och toppmötets stats- och regeringschefer. Vid förra valet 2014 lyckades parlamentet driva igenom principen att det främsta namnet till det största partiet skulle utses till ordförande i EU-kommissionen. Så utsågs EPP-gruppens "spitzenkandidat" Jean-Claude Juncker att leda EU-kommissionen. Inför årets val har de stora politiska familjerna presenterat sina kandidater, men det är ännu inte klart om den här proceduren upprepas. Tongivande politiker i Europeiska rådet, som Emmanuel Macron, motsätter sig den principen.

Det nya EU-parlamentet konstitueras den 2 juli, men då har det ordinarie EU-toppmötet i juni redan diskuterat ett helt paket med utnämningar inte bara till EU-kommissionen utan också bland annat till Europeiska rådet (efter Donald Tusk) och Europeiska Centralbanken (efter Mario Draghi). Förmodligen väntar en svåröverskådlig hård politisk hästhandel. Man kan utgå ifrån att stats- och regeringscheferna betraktar det som deras privilegium att inom sig avgöra utnämningarna.

Oavsett hur den nya laguppställningen kommer att se ut så ärver den en rad ouppklarade interna grundfrågor som måste lösas. Dit hör den fortsatta utvecklingen av EMU-projektet, den inre marknaden och kopplingarna mellan klimat, energi och industripolitik. Dessutom råder akuta svårigheter att bemästra olika delar av flyktingkrisen, som asylrätten och gränsskyddet.

Dagens europeiska samarbete, som en gång i tiden styrdes av utrikesministrar, har blivit en fråga för inrikesministrarna och deras inrikespolitiska hänsyn. Hårdföra politiker som Matteo Salvini, Horst Seehofer och Herbert Kickl är tongivande och den minnesgode vet att Theresa May under sex år faktiskt var Storbritanniens inrikesminister.

När Jean-Claude Juncker tillträdde 2014 som ordförande i EU-kommissionen hade han höga ambitioner och framträdde med en hög politisk profil. Han ville bryta med den självutplånande anpasslighet som företrädaren José Manuel Barroso utvecklat under tio år. Men idag ser vi att Junckers höga ambitioner punkterats av de kriser som blockerat hans agenda. Framför allt har EU-samarbetet under dessa fem år utmärkts av växande inre klyftor.

Till den gamla skillnaden mellan kärnländerna och periferin har kommit motsättningarna mellan öst och väst i förhållande till migrationsfrågan. Dessutom har det uppstått en tydlig divergens mellan kärnländerna Tyskland och Frankrike, såväl ekonomiskt som politiskt. Den divergensen hänger bland annat samman med det inrikespolitiska sönderfall som utmärker de två stora politiska familjerna i Tyskland: kristdemokraterna och socialdemokraterna.

Den som idag vill driva fram en pånyttfödelse i det europeiska samarbetet bör börja med att försöka identifiera sina allierade politiska krafter. Motståndare och kritiker finns det överallt. Men var finns vännerna?

Tf

Källa - 2019-04-03 22:03

Liknande nyheter

    Mest läst:
  1. Https://www.senastenyheterna.se/flyktingkrisen/hon-hittade-karleken-en-buske/
  2. Https://www.senastenyheterna.se/flyktingkrisen/mysteriet-med-harry-scheins-miljoner/
  3. Folkmordet i rwanda
  4. Ensamkommande gymnasiestudier
  5. Om det blir nyval
  6. Piska som i usa
  7. Efter gripandet på arlanda tvo men häktat
  8. Poeten mot fascismen
  9. Angela merkels efterträdare
  10. Flyktingkaravanen

Om flyktingkrisen

Den stora flyktingkrisen i EU där över 300.000 personer har flytt över medelhavet från krig i sina hemländer.
Twitter Facebook Google+