Verkligheten anropar Löfven - Socialdemokraterna höll på sin dag i Almedalen en särskild presskonferens med fokus på det svenska utanförskapet. Där presenterades i vanlig ordning nya samordnare, översyner och diverse former av tilltänkt statligt stöd. Det som däremot utmärkte sig var frånvaron av konkreta och genomtänkta förslag.
Sverige befinner sig i ett pressat läge. Utanförskapet ökar, resultaten i skolan fortsätter att falla och otryggheten växer. Allt detta uppmärksammade Stefan Löfven och samordningsminister Ibrahim Baylan. Men inte vad de anser krävs för att åtgärda problemen.
Det är som att det finns två parallella Sverige: ett där Socialdemokraterna lever och ett annat där vi andra huserar. Ta frågan om arbetslösheten bland asyl-invandrare. Siffror från SCB visar att det i bästa fall tar åtta år för 50 procent att komma i arbete. Sam-tidigt påstår arbetsmarknadsminister Ylva Johansson (S) att regeringens målsättning om att det ska ta två år för nyanlända att komma i jobb med så kallade “snabbspår" är realistisk.
Men man ska inte göra något åt strukturproblemen på den arbetsmarknaden, för några sådana finns det inte. Trots att OECD pekar på att en av Sveriges största utmaningar är de höga ingångslönerna. Siffror från Eurostat visar dessutom att Sverige har lägst andel enkla jobb inom EU samtidigt som ungefär hälften av nyanlända saknar gymnasieutbildning och minst en fjärdedel grundskoleutbildning.
Under presskonferensen presenterade förvisso Stefan Löfven ett nytt sätt att möta utmaningarna: han ger nu Arbetsförmedlingen i uppgift att titta på hur fler utländska kvinnor kan komma i jobb. Det vill säga samma myndighet där varje förmedlare statistiskt sett förmedlade tio jobb vardera under 2014.
Vi ser samma sak vad gäller migrationspolitiken. Gång på gång lyfter Stefan Löfven att övriga EU-länder behöver ta ett större ansvar vad gäller flyktingpolitiken. Det vore tveklöst önskvärt, men den krassa verkligheten är att Sverige bara kan styra över svensk politik - vi kan inte förvänta oss att Kroatien ska lösa våra långsiktiga utmaningar vad gäller mottagarsystem och integration.
Och det är samma visa vad gäller den ökade otryggheten. Socialdemokraterna erkänner att det finns ett problem med bland annat attacker mot blåljus- personal, men deras största satsning är inte fler poliser utan i stället vill de allokera mer resurser till polisens myndighetssamverkan i socialt utsatta områden. Ibrahim Baylan sade: "det kommer inte att räcka med fler poliser och hårdare straff" (SR 5/7). Det är sant att det ensamt inte räcker, men empiri och erfarenhet från bland annat USA visar vikten av att beivra brott mer effektivt.
Det finns fler exempel på hur långt man befinner sig från verkligheten. Sverige är i en på många sätt svår situation och ingen förväntar sig genom ett trollslag några mirakulöst snabba eller enkla lösningar på djupa och strukturella problem. Men den bild som tornar upp sig är en socialdemokrati som har tappat markkontakten med Sverige.