Vi kan inte göra om 2015 - Sverige kan inte åka berg- och dalbana med invånare och migranter igen. Regeringen behöver vidta åtgärder för att det inte ska bli 2015 igen.
Det här är en text från SvD Ledare. Ledarredaktionen är partipolitiskt oavhängig med beteckningen obunden moderat.
Under lördagen kom beskedet att Turkiet öppnar gränsen mot Europa för flyktingar och migranter. Man uppgav att 18 000 människor har sökt sig till gränsområdet, och att antalet förväntades växa till 30 000 under lördagen. På andra sidan mötte grekisk gränspolis och sköt med tårgas, vilket fick somliga migranter att svara med att kasta sten, enligt nyhetsbyrån AFP. Även från Bulgarien uppgavs att man har 1 000 soldater i beredskap att skicka för att bevaka sin gräns mot Turkiet.
Det här är en lika väntad som sorglig situation. Trycket har ökat. Under hösten rapporterades om att striderna i norra Syrien drivit ytterligare över 300 000 människor på flykt. Trots att nästan lika många syrier återvände hem under 2018, så är de flesta kvar i Turkiet. Enligt Läkare Utan Gränser bor de i områden i och kring flera städer och är i behov av medicinsk vård, psykologhjälp och socialt stöd.
Att Turkiet befinner sig i en situation där man både pressas av inre tryck och vill pressa på sin omvärld, är heller inget nytt. Turkiet är det land med flest flyktingar i världen. Mer än 3,6 miljoner kommer från Syrien och 365 000 från andra länder. Kanske är det bara i repressiva stater sådana mängder är möjliga att ens administrera? Det är inte utan att de upprörda röster som hörs gentemot Turkiets agerande från demokratiska stater lätt får något hycklande över sig.
För EU har ju sedan 2016 ett avtal med Turkiet. Det innebär, för att tala klarspråk, att EU betalar Turkiet för att slippa flyktingar. Avtalet säger att Turkiet ska hålla kvar de flyktingar och migranter som sökt sig dit, och i genmäld få miljardbistånd. EU:s stödprogram för flyktingar i Turkiet har en budget på 6 miljarder euro. Merparten går direkt till organisationer som FN och andra hjälporganisationer. 7 av 125 EU-finansierade projekt går till den turkiska regeringen för bland annat projekt för utbildning och hälsa. Totalt betalar EU 1 535 miljoner euro till Turkiets regering. President Erdogan har länge hotat med att överge lämna avtalet och släppa fram en ny flyktingvåg, eftersom han inte anser att EU har hedrat sina löften och velat få mer pengar.
Genom att EU inte kan kontrollera sina gränser tillräckligt väl, har man gjort sig beroende av ett land som återkommande märker ut sig för att det inte respekterar mänskliga rättigheter och förtrycker minoriteter. Då blir det så här.
Journalisten Jenan Moussa, korrespondent för Al Aan, en pan-arabisk tv-kanal baserad i Dubai och kolumnist för Foreign Policy, rapporterade i sociala medier att hon hört av ögonvittnen att de första som bussades från Istanbul till gränsområdet huvudsakligen var afghaner och inte syrier (med spekulationen att det var för att öka pressen på EU). Därefter har strömmarna börjat gå av sig själva, och enligt Moussa tycks det vara blandade nationaliteter, syrier, bangladeshier, iranier, afghaner, palestinier. "De lever i Turkiet sedan ett tag och väntar på en chans att ta sig in i EU". I tv har budskapet varit att gränsen mot Europa nu är öppen. I skrivande stund väntar många i ingenmansland och hoppas att Grekland ska öppna gränsen. Någon Moussa talar med vill återvända till Turkiet.
För de människor som har lämnat sitt land finns alla incitament att försöka ta sig till platser som är bättre än livet i flyktinggettona i Turkiet. Många har förhoppningen att kunna återvända till sitt hemland en dag. Somliga har asylskäl enligt våra konventioner, andra inte. Varenda en av dem har oavsett det högst rimliga och sakliga anledningar att sträva efter så drägliga levnadsvillkor som möjligt.
För Sverige innebär Erdogans beslut nu att det där som de alla säger om och om igen i debatten som ett slags försäkrande mantra, "vi ska inte tillbaka till 2015", plötsligt måste konkretiseras och anpassas efter situationen mycket snabbt. Den tidigare migrationsministern Tobias Billström gjorde sin tolkning: "Regeringen bör nu omedelbart aktivera gränskontrollmekanismer och kalla in extra personal. Snabbt och omgående. Utan dröjsmål. "
Han fick omedelbart kritik, vilket möjligen kan ha att göra med att han lade ut en illustration föreställande sig själv som ett slags gigantisk gränsvakt som för tankarna till Gullivers resor. Instinkten är begriplig. Vi vill hjälpa de som ber om hjälp, erbjuda skydd för dem som behöver det och hedra en tvåtusenårig tradition att låta sällskapet med den havande kvinnan åtminstone få plats i stallet.
Men 2015 och sviterna därefter är och förblir en hård läxa för Sverige, som sedan dess har fått skämmas åtskilligt för den obetänksamhet vi uppvisade parallellt med all god vilja. Och ett invandringskritiskt parti har sedan dess kunnat erövra positionen som landets största parti. Nu är tid att tänka snabbt och långsiktigt samtidigt. Om vi ska ta på allvar det som i olika ordalag och från både höger och vänster har sagts bara det senaste året, att vi måste se till att klara integrationen av dem som kom hit innan vi kan göra ännu fler åtaganden, är det Billströms rekommendation som behöver råda (fast helst utan självförhärligande illustrationer). Vi kan inte göra om hela apparaten igen, och åka ansvarslös berg- och dalbana med både oss och migranterna.
Det långsiktiga är lika viktigt: om Sverige framåt ska kunna säga att vi tar vårt ansvar för flyktingsituationen i världen måste nivåerna anpassas efter vad riksdagen i samråd med kommuner bedömer är görbart, och vårt mottagande och våra system anpassas för att det kan klaras på ett sådant sätt att invånarna känner förtroende för förmågan.
Sverige är fortfarande ett av Europas mest attraktiva destinationsländer för flyktingar. Ett mynt som har två sidor. Ambitionen bör givetvis inte att tävla neråt, och försöka behandla folk så uselt att de lämnar av det skälet. Vi kan vara bäst även på detta område. Men "bäst" behöver betyda att incitamenten formas så att de tjänar det vi vill åstadkomma. Så länge vi i jämförelse med andra EU-länder har upplevt och relativt förmånliga sociala villkor kommer det att spela in i människors val, och vad de som nu kränger resor vid gränsen till Grekland säger.
Den första frågan Morgan Johansson och Stefan Löfven nu behöver svara på är om flyktingsmugglarna ens ska uppleva att de kan sälja Sverigepaket med trovärdighet. I så fall: hur många? Det lärde vi oss 2015: det är direkt oansvarigt att vara politiskt otydlig.