Vi i obygden får klä skott för SDs framväxt

Senaste nyheterna om flyktingkrisen

Vi i obygden får klä skott för SDs framväxt - I Tiveden försöker NMR värva ungdomar och Stryktipset-alkisarna på torget har fått sällskap av de nya svenskarna. "Så varför envisas jag med att bo kvar i dessa bakvatten?" undrar Margit Richert i SvD:s serie om stad och land.

Stockholmare är smartare än lantisar, påstod en gång i tiden min syssling Anna Kinberg Batra, och detta har jag sedan länge förlåtit henne. Däremot kommer jag aldrig någonsin över hennes partikamrat Irene Svenonius påstående om att det är landsortskommunernas fel att Stockholmssjukhusen måste skära ned på vårdpersonal.

Fullt krig råder numera mellan stad och land. Vi i obygden får klä skott för allt från SD:s framväxt till en bilburen, oekologisk livsstil. Våra partikelutsläppande vedspisar var nära att förbjudas häromåret. Vi har inte vett att klippa oss, ställa oss i tjugoårig bostadskö och flytta till reklamarjobben. Männen är ensamma, bittra och säkert ofrivilliga oskulder, när de inte tjuvskjuter varg eller näthatar eliten. Våra torg är övergivna sånär som på Systembolaget och tycks mest vara en skräckfilmsfond för diverse ledartexter.

Det är förstås inte en bild tagen helt ur luften. Här i Tiveden försöker NMR värva ungdomar, och häromåret fick civilsamhället gå samman och utesluta ett par tvättäkta nazister som nästlat sig in i de lokala föreningarna. Vårdcentralen är minst sagt ansträngd, kommundirektören bekymrar sig för de vikande skatteintäkterna, och visst är det sant att tätortsdemografin förändrats i takt med invandringen. Stryktipset-alkisarna på Laxå torg har fått konkurrens - och sällskap - av de nya svenskarna.

Mina storstadsvänners medlidande blickar går mig inte förbi: det är ju trots allt tre timmars potentiellt försenat tåg till närmsta Urban Deli, Kungliga Operan och ett fungerande uteliv. I Laxå finns visserligen en biljardhall med happy hour, men en halvtimmes taxi hem - förutsatt att någon skulle vara dum nog att ta en sådan körning - kostar mer än tåget till Stockholm.

Jo, här behöver jag inte låsa dörren ens när jag åker utomlands. Det kan verka dumt att skriva rätt ut i en av landets större tidningar, men lycka till att ta er förbi mina grannar. "Bil!" ropar man när gruset knakar utanför, och sträcker på nacken för att spana genom köksfönstrets gardiner. Privatliv slipper vi.

Jag befinner mig i skärningspunkten mellan tre kommuner, och de sammanlagda öppettiderna för de två tillgängliga polisstationerna är 10 timmar. I veckan. Laxå har inte ens någon polis - där sköter kommunhusets personal hittegods och tillståndsansökningar. Ja, vad fan får man för pengarna? Ändå betalar jag gladeligen min skatt, om inte annat så för att få vara ifred.

Men ändå finns det ett fullgott samhällskontrakt här ute - det har bara inget med staten att göra. Lanthandeln är navet; vi är ekrarna. Hjulet snurrar genom Facebookchattar och Whatsapp. Alla hjälper varandra, helt enkelt för att ingen är dum nog att tro att man klarar sig ensam. Här blir inga döda liggande i åratal medan räkningarna dras på autogiro, och kniper det någon månad går det att handla både ved och mat på krita.

I min grannchatt lånar vi allt från tryckkokare till rödvin av varandra. Vi byter lunchlådor mot surkål. Vem har glasflaskor över till kvassbryggningen? Kan någon passa barnen på lördag? Allt löser vi sinsemellan. De flesta av oss som bor här har inte blivit kvar; vi har gjort ett aktivt val. En del har bott här i generationer, andra har flyttat ut. Gemensamt för oss är att staden känns som en alldeles för trång kostym.

Tolerans är heller inte någon tom värdegrundsfloskel här. En av mina bättre vänner röstar på SD och tror inte på klimatförändringarna. En annan röstar på Fi - inte för att hen är övertygad feminist, utan för att driva på samhällskollapsen. Varför skulle jag ta avstånd från dem? De har lagt lika mycket tankemöda på sina ställningstaganden som jag, och att jag tycker att de har fel vet de redan. De smittar inte, och de skvallrar inte heller på traktens gömda flyktingar.  

Vi obygdsbor har kanske inte så mycket, men det vi har är värt mer än en obelånad bostadsrätt på Östermalm. Det kallas för låg fallhöjd, och det kan man inte köpa för några pengar i världen.

VD, chefredaktör och ansvarig utgivare: Anna Careborg

Politisk chefredaktör: Tove Lifvendahl

Redaktionschef och stf ansvarig utgivare: Maria Rimpi

Redaktionell chef för digitala prenumerationer
och stf ansvarig utgivare: Martin Ahlquist

Chef SvD Nyheter: Mikael Larsson

Chef SvD Näringsliv: Daniel Kederstedt

Chef SvD Kultur: Lisa Irenius

Postadress Svenska Dagbladet, 105 17 Stockholm

Besök Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm

Organisationsnummer 902004-3619

Telefon Kundväxel +46 8 618 02 20

Telefon Växel +46 8 13 50 00

Källa - 2020-01-01 20:00

    Mest läst:
  1. Folkmordet i rwanda
  2. Ensamkommande gymnasiestudier
  3. Om det blir nyval
  4. Piska som i usa
  5. Efter gripandet på arlanda tvo men häktat
  6. Kuratorn mobulbostäder MKB
  7. Poeten mot fascismen
  8. Angela merkels efterträdare
  9. Bilda regering efter valet
  10. Flyktingkaravanen

Om flyktingkrisen

Den stora flyktingkrisen i EU där över 300.000 personer har flytt över medelhavet från krig i sina hemländer.
Twitter Facebook Google+