Vi står inför ett vägval i migrationspolitiken

Senaste nyheterna om flyktingkrisen

Vi står inför ett vägval i migrationspolitiken - Dagens politik innebär att de allra flesta som tar sig till Sverige för att söka asyl eller arbete till slut lyckas med det. Vi behöver diskutera en anpassning till reglerna i övriga EU-länder för att prioritera dem som redan är här, skriver Staffan Danielsson, enskild riksdagsledamot (C).

Den svenska migrationsdebatten är märkvärdigt fokuserad på bara Sverige och mycket lite på övriga EU och världen bortom EU. När Sverige nu under en treårsperiod har skärpt sina migrationsregler i EU-riktning har debatten i hög grad handlat om gränskontrollerna mellan Sverige och Danmark, trots att de som inte har identitetshandlingar ju redan är under skydd i EU.

Det här är en argumenterande text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Det som verkligen kraftigt har minskat antalet asylsökande och ekonomiska migranter till EU är inte Öresundsbron, som har haft noll betydelse, utan att EU har sökt stänga sina gränser genom att försvåra för människor att ta sig över Medelhavet och från Turkiet och till EU. Sju svenska riksdagspartier stöder detta.

Sveriges migrationspolitik var och är så välmenande men håller inte ihop. Alla som tar sig till Sverige och söker asyl ges en noggrann, lång och kostsam prövning, vilken oftast försvåras väldigt av att en hög andel av de flyktingar och ekonomiska migranter som vill stanna i Sverige har inga eller tveksamma identitetshandlingar, samt ofta rätt likartade inlärda berättelser om sina starka asylskäl.

De flesta får asyl, berättigat eller ej, men många får det inte. De kan överklaga avslagsbeslut i flera instanser med stora advokatinsatser och när de till slut ska utvisas har det ofta gått flera år under vilka de har bott i Sverige och lärt känna och fått stöd från många människor som arbetar på boenden, i sjukvården, som lärare och som gode män med flera.

En del som får avslag lämnar Sverige, oftare på egen hand än genom polisen, men de flesta väljer att stanna kvar och bli "papperslösa", det vill säga uppehåller sig här illegalt. De hoppas att efter några år kunna ansöka om asyl på nytt eller kunna få något arbete och söka uppehållstillstånd som arbetskraftsinvandrare, och de lyckas nog oftast till slut med att få stanna i Sverige. De som polisen tar i förvar och lyckas utvisa är bara några tusen per år.

Sveriges sätt att såhär utdraget hantera migrationen kan sägas vara grymt. Sverige tar lång tid på sig, vilket ger så många förhoppningar och kännedom om vår välfärd, innan man slutligt beslutar om avslag och utvisning för en del personer.

I praktiken innebär alltså dagens migrationspolitik att de allra flesta som tar sig till Sverige för att söka asyl eller få arbete till slut lyckas med det, men för en stor del först efter flera eller många svåra år när man levt utan uppehållstillstånd och med tillgång till endast mindre delar av den svenska välfärden.

När Sverige nu diskuterar att ge många tusentals som fått avslag möjlighet att genomgå tre-fyra års gymnasiestudier befäster det ytterligare denna verklighet. Sannolikheten för att de efter fem-sex år i Sverige skulle utvisas torde vara väldigt låg, nästan alla torde på olika sätt vartefter få uppehållstillstånd och sedan medborgarskap, det vill säga i praktiken för de som berörs, utan asylskäl, så ligger det nära begreppet "amnesti".

Jag kan se motiv för särregler om man kommit till Sverige som barn under 18 och sedan hamnat i den segdragna asylprocessen i flera år. Har man däremot varit mellan 20 och 30 och felaktigt påstått sig vara barn är motiven för positiv särbehandling gentemot faktiskt gällande regler svaga eller inga.

Något som skulle kunna underlätta för att eventuellt öka stödet för regeringens förslag om särbehandling på grund av gymnasiestudier vore om riksdagen samtidigt uttalade att asyl- och migrationsreglerna det närmaste decenniet ska skärpas så långt internationella regelverk medger. Sverige har tagit emot över sin kapacitet och måste nu prioritera dem som fått och får uppehållstillstånd och medborgarskap och som redan är här. Att både ge "amnesti" och återgå till mer generösa asylregler skulle på nytt rikta strömmen av asylsökande och ekonomiska migranter till Sverige vilket jag inte anser ligga i vare sig Sveriges eller, egentligen, migranternas intresse.

Inom Alliansen finns nu flera olika uppfattningar om regelverken för asyl. Moderaterna vill behålla och skärpa dagens redan skärpta regler. Man vill bland annat öka tiden för att vara i Sverige innan man blir svensk medborgare från fem till sju år, medan till exempel Centerpartiet vill korta den till tre år.

De tre mindre allianspartierna vill återgå till att föräldrar och ensamkommande barn ska kunna ta hit sina makar och barn och föräldrar och syskon utan försörjningskrav, vilket i regel torde krävas i övriga EU-länder.

V, FI och egentligen MP är i grunden för "allt" som minskar kraven för att få stanna i Sverige, medan S, M och SD ligger allt närmare varandra i den andra riktningen.

Jag har ett förslag till lösning kring de skilda uppfattningarna inom Alliansen i frågan om när de som får asyl ska kunna ta hit sina makar, föräldrar, barn och syskon. De som är för familjeåterförening lyfter alltid fram att små barn snarast ska kunna förenas med sina föräldrar, men sällan eller aldrig att den som är 17 år lika snabbt ska kunna förenas med sina föräldrar och ibland många syskon.

Skulle inte Alliansen kunna samlas kring att makar ska kunna förenas liksom föräldrar med sina små barn och vice versa. Men att ensamkommande tonåringar får ta hit sin familj först när de klarar försörjningskravet, så som tillämpas i grannländer och EU-länder?

Det skulle innebära att Sverige i denna fråga väljer en mer generös väg än övriga EU men begränsar den kraftigt mot tidigare.

Sverige står inför ett vägval, antingen bejakar man den de facto gällande praxisen före 2016 att av de som lyckas ta sig till Sverige så får de allra, allra flesta till slut uppehållstillstånd och senare medborgarskap.

Eller, så måste Sverige enligt min uppfattning se över migrationspolitiken och anpassa den mycket nära till övriga EU-länders regler.

Arbetskraftsinvandring till bristyrken är en självklarhet, men inte till enklare jobb där många redan köar i Sverige. Det kan tillspetsat sägas innebära att arbetsgivare i praktiken beviljar de man anställer möjligheten att bli svenska medborgare.

Asylrätten är ett faktum. Asylprövningen måste ske inom max ett halvår och de många domstolsprocesserna i flera steg måste kortas och ses över.

Utvisningsbeslut måste rimligen respekteras och fullföljas i närtid, annars har vi ingen reglerad migration.

Är detta ens möjligt att genomföra? Jag vet inte.

Men vägvalet måste diskuteras och landa i det ena eller det andra.

Staffan Danielsson (C)
enskild riksdagsledamot

Källa - 2018-01-30 15:03

Liknande nyheter

    Mest läst:
  1. Https://www.senastenyheterna.se/flyktingkrisen/hon-hittade-karleken-en-buske/
  2. Https://www.senastenyheterna.se/flyktingkrisen/mysteriet-med-harry-scheins-miljoner/
  3. Folkmordet i rwanda
  4. Ensamkommande gymnasiestudier
  5. Om det blir nyval
  6. Piska som i usa
  7. Efter gripandet på arlanda tvo men häktat
  8. Poeten mot fascismen
  9. Angela merkels efterträdare
  10. Flyktingkaravanen

Om flyktingkrisen

Den stora flyktingkrisen i EU där över 300.000 personer har flytt över medelhavet från krig i sina hemländer.
Twitter Facebook Google+