Piggt kaos med dansmusikens spjutspetsar - Skivbolaget Studio Barnhus partajar loss under minifestivalen för dansmusik på Cirkus. Spretig ljudbild och udda harmonier hör till när dj-spelningar och livemusik möts.
Det välkända energidryck-företaget som anordnar en liten minifestival i dansmusikens tecken på Cirkus har en högst märklig nisch. Den österrikiske ägaren Dietrich Mateschitz, som är god för runt 200 miljarder, han äger bland annat några fotbollslag, ett Formel 1-stall, en tv-kanal, ett gäng lyxrestauranger och en egen ö i Söderhavet.
Men han är trött på "politiskt korrekta politiker" så han vill starta ett populistiskt mediehus, och det är nog inte särskilt svårt att gissa vare sig vilket kön, vilken hudfärg eller vilken religion som kommer att få stå som syndabockar i hans alternativa mediehus. Parallellt med denna dunkla agenda, så är samma energidryck en av dansmusikvärldens största sponsorer sedan länge. En värld där totalt motsatta värderingar gäller. Det är en aning märkligt, minst sagt.
När Studio Barnhus firar tio år, Mount Liberation Orchestra står på scenen och Art Alfie jockar i ett "hidden room" blir det förstås hipstertätt på Djurgården. Redan på utegården framför Cirkus möts man av Lindsey Buckinghams "Trouble", från 1981, i ett dj-set av Miljon. Det får fungera som en balearisk inkörsport till den mer regelrätta dansmusik som väntar därinne. Sittplatserna på Cirkus är avstängda, i stället är det golvet som används, med en överdimensionerad discokula snurrandes i taket.
Your Planet is Next spelar en slags house som låter ungefär som om det stod 1986 i almanackan, men det känns förvånansvärt piggt ändå. Men framför allt, och detta är en viktig poäng i sammanhanget, så är stora delar av publiken så pass unga att den var mer intresserade av pärlplattor än Fingers Inc när det väl begav sig. Att kollektivet Studio Barnhus redan firar tio år är likaså ett tecken på att housen och technon numera har fått gråsprängda tinningar.
Hela arrangemanget är smått kaotiskt, och vad som räknas som live- eller dj-spelning är flytande, men det är förstås helt i sin ordning inom denna scen. Skivbolaget Studio Barnhus partajar loss och är något av kvällens huvudattraktion med den där spretande ljudbilden som har gjort dem till en av dansmusikens främsta spjutspetsar.
Nere i "hidden room" står den finske knasbollen Jimi Tenor bakom ett draperi och spelar högst skruvad house. Stämningen är upprymd, det är som om Stockholm för en stund får leka lite Berlin. Ishi Vu och Moonilena ger ett dj-set som är precis så där suggestivt och finurligt som man kan önska sig, när allting låter så självklart. Samtida obskyriteter som River Yarras hypnotiskt franska experiment-house möter gamla postpunkiga New York-Konk och harmoni uppstår.
Och det är precis så som dansmusiken ska fungera, det är själva kärnan i hela scenen. Att pengarna som trillar in i detta fina projekt antagligen kommer att gå till ett “alternativt mediehus" är så djupt motsägelsefullt. Och faktiskt, rent av osmakligt.
Tf