Alliansen + SD? Dålig idé. - Vem tar vem? Frågan kommer att upprepas de två närmaste åren och valresultatet 2018 ger knappast någon självklar lösning. För blockpolitiken har nått vägs ände, men partierna orkar inte tänka om.
Anna Kinberg Batra (M) - alltjämt den partiledare flest väljare känner förtroende för, enligt Novus - kallar Sverigedemokraterna rasistiskt. Men skälet till att hon inte vill samarbeta med partiet är "sakpolitiskt": SD vill inte ha integration, vill inte samarbeta i Nato och EU och "exploaterar samhällsproblem", sade hon i Agenda (28/8). Ebba Busch Thor (KD) tycker att SD inte är strikt rasistiskt, fast ändå. Annie Lööf (C) är inte beredd att regera med stöd från SD. Jan Björklund (L) menar att SD borde bjudas in till de breda blocköverskridande samtalen - för att inte bjudas på martyrrollen.
Förr var alliansen kristallklar: den tänkte inte stöda sig på eller förhandla med Sverigedemokraterna. Idag svajar svaren, idag svarar de inte nej, rakt av.
Inför förra valet tjatade Fredrik Reinfeldt (M) om att V tillhör det rödgröna laget. Syftet var att göra laget mindre attraktivt för väljare som skyr V, förstås, och metoden var att nämna "S + MP + V" i samma mening så ofta att väljarna börjar uppfatta de tre som ett.
Nu tjatar vänstern om att alliansen + SD = sant. Syftet är att göra det blå laget mindre attraktivt för väljare som skyr SD, förstås, och metoden är att nämna alliansen + SD i samma mening så ofta att väljarna börjar uppfatta dem som ett. Varje gång denna mesallians nämns i samma mening blir den lite mindre osannolik.
Vänsterkören kör "blåbrun röra" på repeat för att ge igen för den "rödgröna röra" som Carl Bildt en gång myntade, med halländskt skorrande r.
Statsminister Stefan Löfven (S) tänker inte avgå efter valet även om alliansen blir större än de rödgröna, inte med mindre än att en majoritet går emot honom i statsministeromröstningen, säger han till Svenska Dagbladet (17/9). Men han lämnar in sin avskedsansökan ifall alliansen öppet deklarerar att den tänker regera med stöd av SD.
Det där hörs också från höger, på den plats på partikartan där makt skymmer idé. Där handlar allt om att S inte ska regera. Punkt.
Vänsteropinionen kallar samarbetet mellan alliansen och SD på lokalnivå i Gävle ett "test". Aftonbladet skriver att "Kinberg Batra (M) håller dörren öppen för att efter valet bilda en regering där SD ingår i det parlamentariska underlaget. Moderaterna regerar redan så i Gävle. "
I boken Den blåbruna röran - Sverigedemokraternas flirt med alliansen och högerns val påstår Mats Wingborg att arbetarrörelsen är SD:s huvudmotståndare. För andra är det uppenbart att det snarare är Miljöpartiet och alla liberaler. Så är ju också Jimmie Åkessons (SD) drömlag SD + M + KD.
Sin historia blir man inte kvitt. När Åkesson gick med i SD bar kamraterna fortfarande bruna skjortor, rötterna finns i vit makt-rörelsen och det främlingsfientliga biter sig fast. Det är Socialdemokraternas skam att partiet ogenerat lutat sig mot Vänsterpartiet - med och utan K - genom alla år, trots kommunisternas vidriga historia. Men det ger inte alliansen frisedel att luta sig mot SD. Två fel blir inte ett rätt.
Vänsterhögerskalan räcker inte till för att ringa in dagens partier. Statsvetarna tar ytterligare en värdeaxel till hjälp: GAL-TAN, där grön, alternativ, liberal står mot traditionalistiskt konservativ, auktoritär och nationalistisk.
Här samlas MP, C, L och S i mitten, med MP och C högre upp mot GAL och L strax under, men klart över mitten där S står. Medan KD ligger långt under och SD ännu längre ner mot TAN och till höger.
Krångligt? Poängen är att S, C, L och MP står närmare varandra än S och V eller M och C.
För att då inte tala om SD som svävar ensamt i sin konservativa, auktoritära nationalism. Minns SD:s tidigare chefsideolog Mattias Karlsson som inför förra EU-valet kom med analysen att vår tids stora politiska konflikt står mellan "värdekonservativa patrioter och kosmopolitiska kulturradikaler".
De som idag talar för ett samarbete räknar på fingrarna och kommer triumferande till slutsatsen att alliansen + SD är större än de rödgröna. Visst. Men det viktiga är inte att få alliansen tillbaka till makten och stänga ute de rödgröna för all överskådlig tid. Det viktiga är innehållet: en liberal politik.
Blockpolitiken blockerar detta, men lösningen är inte att para ihop allianspartierna med SD - som är emot allt liberalt och blandar socialkonservatism med populism och nationalism, men är välfärdskramare och vänster i sin ekonomiska politik.
Den parlamentariska situationen lär bli ännu knepigare efter valet. Åkesson intervjuades i Agenda (18/8) och slog fast att SD kommer att vara ett ännu större parti då, rentav störst. Då räknar han med ett frieri från alliansen som ger chans att påverka; "det är ju inte villkorslöst, vi skulle ställa krav".
Självfallet.
Göteborgs-Postens Alice Teodorecus häpnadsväckande påstående i Agenda (18/9) att det nu är ett gyllene tillfälle för alliansen att öppna för SD - "prata med dem, ställ krav och se till de förändras så har vi löst problemet" - håller inte. Att SD skulle förmås att föra en liberal politik faller på sin egen orimlighet.
Och vad världen behöver nu är mer respekt för individen, mer frihet, mer öppenhet. Mer liberalism, helt enkelt. Inte mindre.