Alliansen som är som familjer är mest - Trots debatten, finns det ingen risk för att gemenskapen i Nato ska upplösas.
Det här är en text från SvD Ledare. Ledarredaktionen är partipolitiskt oavhängig med beteckningen obunden moderat.
När Natos stats- och regeringschefer samlas i ett julpyntat London nästa vecka är det som vid många andra familjesammankomster vid den här tiden på året. Familjen är förstås av det klart större slaget, med hela 29 medlemmar, plus en som hoppas bli bjuden till nästa års julfirande - och så ett gäng med Sverige i täten som i bästa fall får vara med till glöggen.
Det är vid det här laget många år sällskapet har hållit ihop; sju decennier. Det som började när de ursprungliga tolv slog sina påsar ihop har pö om pö blivit en allt större församling.
Tidvis har det rentav varit en lång kö med hoppfulla som gärna velat få komma innanför dörren till gemenskapen.
För tjugo år sedan anslöt några helt nya ansikten, som tidigare hade ingått i ett slags tvångsäktenskap med några busar från ett helt annat grannskap. Fem år senare blev det dags att sätta fram hela sju nya stolar runt det allt större bordet. Och sedan ytterligare några.
Nu är det ett färgstarkt sällskap som har stämt träff i London. Där är den ohyfsade onkeln från Amerika med sitt dåliga bordsskick, känd för att allt som oftast sabba den goda stämningen och för att avbrutet klaga över att han själv får stå för alldeles för stor del av notan för kalaset.
Där är den elegante och intellektuelle yngre mannen som visserligen nyligen dömde ut hela sällskapet som "hjärndött", men som ändå helst själv skulle ta över värdskapet. Fast då skulle förstås ovan nämnda onkel knappast få någon invitation. Hur ska vi då ha råd att hjälpa varandra, undrar övriga runt bordet.
Vid bordets sydöstra hörn surar en annan äldre herre. Att han över huvud taget är med kan tyckas överraskande, för han verkar ju rätt ointresserad av Jesusbarnets ankomst. Desto gladare är han för att bråka med grannarna på andra sidan gatan och inte nog med det; allt oftare har han dessutom setts ute på stan med familjens store antagonist.
Ja, med Trump, Macron och Erdogan i rummet lär det knappast bli långtråkigt på Grove Hotel på onsdag. Eller för den delen kvällen innan drottning Elizabeth bjuder på om inte bal så i alla fall middag på slottet.
Det är knappast någon vild gissning att den amerikanske presidenten i vanlig ordning kommer att snöa in på övriga deltagares försvarsbudgetar, och knappast heller denna gång förstå att det som kommer ut ur investeringarna är långt viktigare än det exakta procenttalet.
Fast Trump och Macron har förstås båda alldeles rätt i att européerna bör satsa betydligt mer på det egna försvaret än vad som görs i dag. Men inte, som den franske presidenten i klassisk gaullistisk anda menar, för att skapa ett fristående europeiskt försvar; för detta finns varken intresse eller på långa vägar resurser.
Däremot behövs det många nya slantar för att hålla igång alla de övriga punkterna på onsdagens agenda. Alltmedan de tre herrarna stjäl rubriker och medierna ropar "kris!" jobbar Nato stadigt på med att förstärka säkerheten mot hot från öst och syd och norr, från hybridkrig och cyberattacker.
Nato är nu som alltid fena på att anpassa sig till nya tider och växlande hot. Vid utrikesministermötet härom veckan fogades till exempel rymden till Natos övriga "operationella domäner" - luft, sjö, mark och cyber. Alltså de områden där en attack kan utlösa en Artikel 5-garanti.
Nato är med andra ord som familjer är mest, med konflikter och smågräl och argument som vi ofta har hört mången gång förut. Men någon risk för att gemenskapen ska upplösas är det inte, ens efter 70 år tillsammans.
ANNE-SOFIE DAHL är docent i internationell politik och Nonresident Senior Fellow vid Atlantic Council. Utkom nyligen med boken "NATO. Historien om en försvarsallians i förändring" (Historiska Media). ann-sofie. dahl@mail. dk