Britterna förlorar oavsett valutgång - Boris Johnsons politik räcker i cirka sex veckor.
Det här är en text från SvD Ledare. Ledarredaktionen är partipolitiskt oavhängig med beteckningen obunden moderat.
Den brittiska valrörelsen går nu in i sitt slutskede, men utan att någon egentligen hoppas på en valsegrare. Stämningen verkar vara en allmän önskan att alla ska förlora. Financial Times ger alla partier underkänt och rekommenderar att läsarna röstar på det fåtal enskilda kandidater som representerar moderation och besinning.
Med tanke på att det är världens äldsta parlamentariska demokrati och att Storbritannien under två sekel har varit den västerländska demokratins bålverk så är det ganska beklämmande. Både Tories och Labour har ätits upp inifrån av sina mest extrema falanger. Det är samma resa mot stupet som Republikanerna har gjort i USA.
Labours valmanifest innehåller kollektiva löntagarfonder, massiva socialiseringar och dramatiska skattehöjningar. Tories valbudskap innehåller helt orealistiska överbud framför allt inom sjukvården. Av Thatcher-epokens satsning på arbete och sparsamhet med de offentliga utgifterna syns inte längre några spår. Väl medveten om detta undviker Boris Johnson sorgfälligt att ge besked om hur han ska få utgifter och inkomster att gå ihop.
Båda de stora partierna går till val på en orealistisk politik. Liberaldemokraterna, som skulle kunna utnyttja tillfället att återta sin gamla roll i brittisk politik, har bedrivit en svag valrörelse och belastas av att de vill avliva brexit utan en ny folkomröstning, Tories vägrar att diskutera vad som ska hända efter brexit och vilka framtida samarbeten som de kan tänka sig. Det innebär att bäst före-datum för mandatet som Boris Johnson begär är den 31 januari 2020. För den kommande mandatperioden har han således en politik som räcker i cirka sex veckor. Det imponerar inte och bäddar för svåra legitimitetsproblem senare.
Ju mer omfattande frihandeln blir med EU och ju närmare samarbetet blir på övriga områden, desto mer måste Storbritannien underordna sig ett gemensamt regelverk. Detsamma gäller handeln västerut som regeringen sätter ett stort hopp till. Den transatlantiska handelspakten som Johnson ser framför sig kommer att slutas med ett alltmer protektionistiskt USA. Det är en fråga som Tories också nogsamt undviker att diskutera före valet. Det var närmast parodiskt hur Johnson under Natos 70-årsjubileum försökte undvika att synas på bild med USA:s president.
Oviljan att diskutera framtiden är inte svår att förstå. Konsekvensanalyserna som görs av brexit visar på betydande förluster genom förlorad tillväxt och enda sättet att minska dessa är att försöka få ett så nära samarbete med EU som möjligt. Men sådana avtal måste betalas med att en bit av suveräniteten offras, och den del av ekvationen talar man helst inte om.
En annan fråga som har lyst med sin frånvaro i valdebatten är vad som händer med sammanhållningen i det Förenade Kungadömet. Hur tänker regeringen hantera de förnyade kraven som kommer att resas från Skottland på en ny folkomröstning? Tories riskerar ett katastrofval i Skottland, och regeringen har vägrat att behandla saken annat än som ett ointressant och hypotetiskt spörsmål.
Det bästa som kan sägas om det brittiska valet är att det blir spännande på valnatten eftersom ingen i förväg kan säga hur det kommer att gå. Opinionsmätningarna är notoriskt opålitliga och nu är väljarna mer rörliga än någonsin och förväntas dessutom att taktikrösta som aldrig förr.
Men det verkligt spännande blir när de nya parlamentsledamöterna på nyåret börjar skriva på den tomma tavla som heter Regeringsprogram.