Donald Trump gav USA en grövre ton - Regnet föll över Capitoliums trappa när Donald Trump lade handen på bibeln och svor ämbetseden som USA:s president den 20 januari i fjol. När han steg upp i talarstolen kom ord som få presidenter yttrat offentligt över läpparna. Han lovade bland annat att "utrota radikal islamisk terrorism" och få slut på "blodbadet" i amerikanska städer.
Trump var redan känd som frispråkig. De som trodde att landets högsta ämbete skulle ändra honom fick fel. Så sent som för några dagar sedan väckte ett rapporterat uttalande om invandrare från "skithålsländer" starka reaktioner. Och kort dessförinnan försvarade han sin egen storhet efter kritik i en ny kontroversiell bok.
- Jag frågar ofta mig själv: vem pratar så, vem kallar sig ett "stabilt geni"? I Trumps värld verkar det handla om att döda eller bli dödad, att dominera eller låta sig domineras, konstaterar Dennis Goldford, professor i statsvetenskap vid Drake University i Iowa för TT.
Under året har Trump fört ordkrig mot bland andra Nordkoreas diktator Kim Jong-Un ("raketmannen"), partikamraten och senatorn Bob Corker ("lättviktare" som inte klarar att "bli vald till hundfångare") samt sin tidigare chefsstrateg Steve Bannon ("han förlorade sitt förstånd" när han sparkades).
De hätska orden och personangreppen, inte sällan levererade via Twitter, citeras ofta ordagrant av medier. Många av Trumps anhängare tycker att de är uppfriskande, andra anser att han eldar på avskyn i ett land där misstron mot politiker redan är utbredd. Och omvärlden håller andan. På kort tid har världsledare tvingats vänja sig vid ett nyckfullt USA som skryter om sin kärnvapenarsenal, hotar FN:s medlemmar och ställer ekonomiska ultimatum till de allierade inom Nato.
Goldford säger att presidenten med sin retorik bryter mot normer och gyllene regler på ett sätt som kan vara skadligt för såväl demokratin som världsordningen.
- För att uttrycka sig rakt, han representerar dem som visar fingret gentemot politiker och politiken som vi känner den. Vissa finner det attraktivt. Men redan i "The Federalist Papers" (en essäsamling från 1787 som flera av USA:s grundare skrev) varnades för demagoger, och Trump visar tecken på att vara en sådan.
Richard Himelfarb, statsvetare vid Hofstra University i New York, håller med om att normen ändrats, att tonen är grövre, och frågar sig om det är permanent. Han säger att presidenten genom sitt twittrande och muckande är sin egen värsta fiende.
- Det slående med Trumps första år är de enorma kontrasterna mellan stil och innehåll. Presidenten irriterar många med de onödiga grälen och att han inte släpper ämnen som valresultatet och Rysslandsutredningen. Men sakpolitiskt har han faktiskt fått en hel del gjort.
Både Himelfarb och Goldford framhåller Trumps omfattande tillsättningar av domare, inte enbart till Högsta domstolen utan även till de federala domstolarna, som en jätteframgång. Vita husets enda egentliga lagstiftningsseger är skatteomläggningen som antogs i december, men Republikanerna hyllar även de omfattande avregleringar som genomförts, främst på miljöområdet.
Goldford anser att Trump saknar en egen ideologisk agenda, att han mest är intresserad av att sätta sitt namn på beslut och lagar som kommer i hans väg. Men Himelfarb tror att presidenten agerar utifrån en övertygelse som främst handlar om att skapa ett mer företagarvänligt land.
- Trump tror också på att sätta Amerika först internationellt, att USA inte har något ansvar för att göra världen bättre och bygga upp andra länder. Personligen tycker jag att det är kortsiktigt - men många verkar hålla med honom.