En suveränt sarkastisk satir - Vänner med god branschkännedom får något vilt i blicken när jag säger att jag ska gå på Nature Theatre of Oklahoma. Det amerikanska performanceteamet har fått den ärofyllda benämningen post-postdramatisk teater, så det är med stora förväntningar jag ser föreställningen The Pursuit of Happiness på Inkonst.
Tillsammans med slovenska danstruppen EnKnap serverar teatern, som såvitt jag förstår varken har något med naturen eller med delstaten Oklahoma att göra, en vildsint performance. Vild i betydelse Vilda Västern. En saloon, en bardisk, en bourbonflaska, skjutgalna desperados.
Figurerna, som bär dansarnas riktiga namn, utgjuter sig i högtravande men vardagsbanala berättelser om lycka: äktenskaplig lycka och olycka, den tillfredsställelse som kommer av yrkesmässig framgång, den existentiella smärta som alltid finns på botten av människan.
Trots citat av upplysningsfilosofen Thoreau är det mesta utstofferade existenspsykologiska självklarheter. Alltsammans avbryts av slagsmål och vapenhot. Jag tolkar det som en parodi på amerikansk populärkultur, där sentimentala banaliteter, presenterade som djupa allmängiltiga sanningar, kombineras med ohämmade våldsutbrott.
Titeln på verket är förstås en av de oförytterliga rättigheter som listas i Förenta staternas självständighetsdeklaration från 1776. Ända sedan upplysningstiden har det rått oenighet om vad "lycka" egentligen syftar på.
Den egennyttiga sidan jämställer lycka med materiell egendom, en tolkning som kan tyckas populär i mass- och lyxkonsumtionens nutid. Den motsatta sidan hävdar att lycka är att osjälviskt göra gott för sina medmänniskor. Intressant nog är det välgöraren som antas uppleva lyckan. Inte den olycklige som befinner sig i den mottagande änden av välgörenheten.
Föreställningen med den historietyngda titeln byter plötsligt karaktär, och blir en återberättad, grovt metaironisk historia om hur slovenska danstruppen EnKnap lämnar sitt Nobelprisvärdiga bidrag till världsfreden genom att utföra en dansföreställning vid frontlinjen mellan Nato-trupper och rebeller i Irak.
Sponsor för eventet är energidrycken Red Bull, som tillsammans med pretentiös koreografi visar sig kunna sammanföra jihadister och nykoloniala militarister i skön förbrödring.
Detta är föreställningens stora behållning: en suveränt sarkastisk satir över aningslösa konstnärers hybris i att göra performances mitt i blodiga konfliktzoner. Och framför allt en genomelak och träffade kritik av den allt uppoffrande konstnären som genom extremt smärtsamma kroppsliga erfarenheter uppnår ett högre estetiskt stadium, och därmed individuell lycka!