Ett möte med nyckfulla ledare skapar osäkerhet - Ett toppmöte mellan USA och Ryssland är inte i sig positivt. Med just dessa ledare skapade mötet osäkerhet kring rådande överenskommelser och säkerhetssamarbeten, skriver Katarina Tracz, chef för tankesmedjan Frivärld, i en replik till Jens Stilhoff Sörensen.
I artikeln "Det centrala glöms bort i hatet mot Trump och Putin" av Jens Stilhoff Sörensen intas en principiell hållning om att dialog och diplomatiska förbindelser i alla lägen, särskilt i en så allvarlig situation som USA och Ryssland befinner sig i nu, bör premieras. Ståndpunkten i sig är legitim.
Det här är en argumenterande text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.
Problemet uppstår när den, som Stilhoff Sörensen gör, underbyggs med tendentiösa argument och felaktigheter. Resonemanget är problematiskt ur åtminstone fyra hänseenden.
För det första: Stilhoff Sörensen utgår från att ett toppmöte mellan USA och Ryssland i sig är positivt. Detta skulle på ett teoretiskt plan kunna vara sant om inte mötet, på grund av de båda ledarnas karaktärer och fallenhet för bluffmakeri, inneburit signifikanta risker. I själva verket skapade mötet osäkerhet kring rådande överenskommelser, rättssäkerhet och säkerhetssamarbeten. Detta blev tydligt under den efterföljande presskonferensen när Trump inte tog avstånd från Rysslands olagliga annektering av Krim, ifrågasatte de egna underrättelseorganens slutsatser och underminerade internationell rättssäkerhet genom att kalla president Putins förslag om utlämnande av tidigare amerikanska ambassadörer och människorättskämpen Bill Browder för "ett otroligt erbjudande". Omsorg för global säkerhet och ett möte mellan dessa två ledare är därför långt ifrån samma sak.
För det andra: Toppmötet mellan Trump och Putin hölls helt utan officiell agenda eller insyn. Båda ledare har gång efter annan visat sig vara nyckfulla med återkommande tendens att förvränga, ignorera eller rent av ljuga om sakförhållanden. Det är alltså dessa presidenters utsagor om vad som sagts och eventuellt överenskommits under mötet som vi måste förlita oss till. Därmed saknas garantier för vad som de facto avhandlats, det påstådda innehållet i mötet kan när som helst ändras beroende på Trumps eller Putins sinnesstämning - båda är kända för att skifta ståndpunkt och ändra sina uttalanden.
För det tredje: artikelns argumentation bygger på en presentation av selektiv fakta: Det är riktigt att USA lämnade ABM avtalet, som dock begränsade anti-ballistiska missilsystem och inte kärnvapen som Stilhoff Sörensen felaktigt hävdar. Men för att ge en helhetsbild bör Rysslands massiva upprustning under senare år nämnas, inte minst utökandet av antalet taktiska kärnvapen. Därtill vore det på sin plats att nämnde de nedrustningsavtal som Ryssland hoppat av, som avtalet för kontroll av konventionella vapen (CFE).
Artikelförfattaren är mån om att ta upp det amerikanska agerande som han menar ligger bakom de försämrade relationerna mellan Ryssland och USA. Stilhoff Sörensen nämner förvisso Rysslands annekteringar av Sydossetien, Abchazien och Krim, men benämner dem som handlingar som "i Väst tolkats som ny aggressiv expansionism från rysk sida". Dessa otvetydigt aggressiva krigshandlingar bör erkännas som sådana. Därtill vore det på sin plats att nämna Rysslands många andra övertramp, inklusive inblandning i andra länders inhemska demokratiska processer, giftattacker, beställningsmord utomlands, stöttande av den syriska regimen och dess krigsbrott samt oannonserade riskabelt utförda militärövningar.
För det fjärde: genom att referera till "Natos expansion" förstärker artikeln den propagandistiska myten om Natos inringning av Ryssland. Natos utvidgning är inte ett uttryck för aggression, utan ett utslag av frivilliga beslut från demokratiska stater. Natos närmade till Ryssland ska inte överdrivas: efter utvidgningen i forna Östeuropa delar Ryssland en sextondel av sin gräns, 1215 km av totalt dryga 20000 km, med Natoländer.
Stilhoff Sörensen har rätt i att ogillande and Trump och Putin inte får ta över omsorgen för internationell säkerhet. Detta förutsätter dock en balanserad analys som redogör för en bredd av sakförhållanden. I sin artikel bidrar Stilhoff Sörensen snarare med motsatsen.
Katarina Tracz
chef för tankesmedjan Frivärld