EU öppnar för militärt samarbete kan spara miljarder - 20 olika stridsflygplan, 17 stridsvagnssystem och ett virrvarr av trupptransportfordon. EU-ländernas bristande militära samarbete kostar uppskattningsvis upp till 900 miljarder kronor årligen och förhindrar slagkraftiga gemensamma insatser. Men nu ska det röjas upp i snårskogen - den här gången på allvar?
BONN Ända sedan den europeiska försvarsgemenskapen stupade på motstånd i den franska nationalförsamlingen sommaren 1954 har det gång på gång gjorts försök att svetsa samman EU-länderna i ett militärt och försvarsindustriellt samarbete. Med föga framgång.
En analys belyser ett ämne ur flera infallsvinklar. Eventuella åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Nationell egoism, sysselsättning och industripolitik är de viktigaste skälen till att det har gått så trögt. Ett annat är att EU-länderna är så olika. Några är kärnvapenmakter, somliga har postkoloniala intressen, andra är alliansfria eller neutrala medan länder som Tyskland har föredragit att ligga så lågt det bara går.
Storbritannien har dessutom envist vägrat att gå med på allt som i London ses som försök att dubblera eller ersätta Nato-strukturer. Den bromsklossen försvinner senast i slutet av mars 2019 när Storbritannien lämnar EU. Samtidigt växer pressen från Donald Trump att höja försvarsutgifterna och ta mer ansvar för den egna europeiska säkerheten.
Tillfället kunde alltså knappast vara bättre när försvarsministrarna från 23 av EU:s 28 och snart 27 medlemsländer på måndagen sjösatte det nya militärsamarbetet Pesco, permanent strukturerat samarbete, som har två huvudsyften: att samarbeta om nya vapensystem och skapa en struktur för gemensamma krisinsatser och den logistik som dessa erfordrar. Sverige är ett av länderna, utanför samarbetet står Storbritannien, Danmark, Irland, Malta och Portugal.
Ett fyrtiotal olika projekt ligger redan på bordet, bland annat mobila militärsjukhus, gemensam träning, mer utbyte av militär underrättelseinformation och bättre möjligheter att snabbt förflytta trupper inom EU.
Det senare har i medierna kallats ett "militärens Schengen". Alltså ett gränslöst område inom vilket trupper och tunga vapensystem ska kunna förflyttas utan att hindras av nationella bestämmelser eller otillräcklig infrastruktur. Hur stora problemen är visade sig under vårens och sommarens NATO-manövrar när stridsvagnar satt fast vid gränser eller inte kunde passera broar.
SvD Världen - omvärldens viktigaste händelser direkt i din mejlkorg
De deltagande länderna åtar sig att kontinuerligt höja försvarsanslagen och att satsa minst en femtedel av utgifterna på materiel och 2 procent på forskning och utveckling.
Flera nya samarbetsprojekt är nu på gång. Tyskland och Frankrike har beslutat att ta fram nästa generations stridsflygplan och statsägda italienska varvet Fincantieri tar över franska STX för att på sikt skapa en tung aktör tillsammans med franska försvarsbjässen Naval Group.
Hur intensivt samarbetet i EU verkligen blir återstår att se. Frankrike ville ursprungligen ha en mindre grupp länder med mer långgående ambitioner men har bromsats av Tyskland som ville ha en stor krets av deltagande länder - och därmed automatiskt en något lägre ambitionsnivå.
Ändå är det osannolikt att det hela ska utvecklas till ännu en pladdrig diskussionsklubb. Alla vet att USA:s tålamod tryter, att Vladimir Putins Ryssland rustar upp och att EU:s enda chans att hävda sig är att koppla samman resurser för att bli snabbare, slagkraftigare och mer trovärdigt.