Europa klarar sig inte ensamt - Frida Granath och Emanuel Örtengren, om att EU och USA måste reparera sina handels- och försvarsrelationer.
Det här är en text från SvD Ledare. Ledarredaktionen är partipolitiskt oavhängig med beteckningen obunden moderat.
Donald Trumps presidentskap - med mottot America First som ledmotiv - har varit en prövning för det transatlantiska samarbetet. Sedan andra världskrigets slut har Europas och USA:s välstånd byggt på multilaterala institutioner där gemensamma regler styr samspelet mellan stater. I både ord och handling har Trump ifrågasatt principerna bakom den världsordningen.
Trumps kritik mot internationella samarbeten är särskilt märkbar inom de två områden som starkast präglat den transatlantiska länken: säkerhet och handel.
Som presidentkandidat kallade Trump Världshandelsorganisationen WTO för en katastrof och sedan han kom till makten har han bedrivit en frihandelsfientlig politik från dag ett. Ett av Trumps första beslut var att lämna Trans-Pacific Partnership (TPP), ett handelsavtal mellan USA och elva andra Stillahavsländer. Därefter har Trump aktivt saboterat det globala handelssystemet. Dels har han missbrukat WTO:s regler för att införa stål- och aluminiumtullar av nationella säkerhetsskäl.
Trump har också handlingsförlamat WTO genom att blockera nomineringar av nya domare till appellationsdomstolen, världshandelns högsta skiljedomstol. Sedan den 10 december har WTO därför inte längre ett fungerande tvistlösningssystem. Storbritanniens motsvarighet till Svenskt Näringsliv beskrev situationen som att världshandeln nu är som "en fotbollsmatch utan domare".
På samma sätt som Trump utmanat de rådande normerna inom den globala handeln, har han ifrågasatt USA:s säkerhetspolitiska roll i världen. Det är en hållning som har försämrat de transatlantiska relationerna drastiskt, och har fått flera av de Nato-allierade i Europa att oroa sig för om de fortfarande kan räkna med stöd från USA vid ett militärt angrepp. Samtidigt pågår en process i Europa som inte heller bidrar till att stärka banden mellan kontinenterna.
Frankrikes president Emmanuel Macron kallade nyligen Nato för "hjärndött" samtidigt som EU-kommissionen nu väljer att lägga pengar på att stötta europeiska försvarsföretags forskning. En satsning som fått svidande kritik från Washington, eftersom den riskerar att försämra de amerikanska försvarsföretagens ställning på den europeiska marknaden.
För ett litet och omvärldsberoende land som Sverige får utvecklingen på handels- och försvarsområdena allvarliga konsekvenser. I en osäkrare värld drar investerare öronen åt sig och bidrar på så sätt till att tillväxten stannar av. Globala handelsflöden kommer att bromsas upp och många företag kommer att flytta sin produktion och anpassa sina leverantörskedjor. Eskalerande handelskonflikter kommer att bli dyra historier både för svenska företag och för oss alla som konsumenter. Detsamma gäller för försvarsområdet.
Sverige är helt beroende av allierade och samarbeten, speciellt nu när vi ser en bredare hotbild från länder som Ryssland och Kina. Så även om man från regeringen Löfvens sida vill lyfta upp vår allianslöshet i kombination med en rad icke-förpliktigande bilaterala, trilaterala och multilaterala försvarssamarbeten som något positivt, leder dess negativa inställning till medlemskap i Nato till en ökad risk för att Sverige blir utan stöd den dag vi skulle behöva det.
Dessa internationella skeendena påverkar Sverige i allra högsta grad, och vi måste därför börja ta ansvar för att påverka dem i en gynnsam riktning. Vad gäller handel kan Sverige som EU:s kanske mest frihandelsvänliga land driva på för fortsatt öppenhet. Sverige måste vara rösten för att EU växer genom handelsutbyte både inom unionen och med resten av världen, inte genom att anamma USA:s och Kinas protektionism. På senare tid har EU infört ett gemensamt ramverk för granskning av utländska investeringar, vilket är en förutsättning för att unionens ekonomiska öppenhet inte ska utnyttjas av auktoritära stater som Kina.
Samtidigt är det viktigt att hålla rågången mellan genuina säkerhetsintressen och det som i själva verket är dold protektionism.
EU:s inre marknad måste också utvecklas för en ekonomi som präglas allt mer av data- och tjänsteflöden snarare än av varuhandel - och unionen måste förbli en viktig röst för att reformera WTO. EU-kommissionen kan även med fördel arbeta tillsammans med den amerikanska administrationen för att ta fram en gemensam strategi som motvikt till Kinas Belt and Road Initiative.
På samma sätt som Sverige kan använda sig av EU för att nå ut och driva på i en mer frihandelsvänlig riktning, kan vi använda oss av unionen för att driva på i försvarsfrågan. De steg som nu tas för ett fördjupat europeiskt försvarssamarbete är på många sätt bra för oss. Exempelvis ger Det permanenta strukturerade samarbetet (Pesco) och Den samordnade årliga försvarsöversynen (CARD) oss möjlighet att på en mellanstatlig nivå stärka det militära samarbetet inom Europa. Dessa satsningar är också en rimlig följd av USA:s allt större motvilja att betala för försvaret av våra territoriella gränser.
Vad som däremot inte gynnar Sverige är exempelvis europeiskt forskningsstöd till försvarsindustrin som uteslutande går till företag med europeiska ägare. Det innebär att flera svenska företag som Bofors och Hägglunds, riskerar att få svårare att äska medel än sina europeiska konkurrenter på grund på av sin ägarstruktur. Det är inte heller en gemensam europeisk armé som kommer stärka oss på sikt. Det vi istället bör göra är att försöka öka samarbetet mellan EU och USA för att hantera de reella hot som Ryssland och Kina utgör på båda sidor om Atlanten.
Istället för att tala strategisk autonomi och EU-arméer, bör vi sträva efter en bättre dialog med vår viktigaste allierade om utformningen av det försvarssamarbete som inte bara Europa utan också USA är beroende av.
Det transatlantiska samarbetet kommer inte att se ut som det en gång gjorde. Att förklara alliansen för hjärndöd eller ta fram en "handelsbazooka" som EU:s ledare nu överväger är dock förhastat och destruktivt. Att aktivt ta avstånd från USA kommer inte att hjälpa Ursula von der Leyens ambition att leda en geopolitisk kommission. Från nya strategier för cyberförsvar till sätt att bemöta Kinas statskapitalism kommer EU och USA att fortsätta vara viktiga aktörer för att forma morgondagens internationella normer och regler.
De ekonomiska banden är fortfarande starka, inte minst genom investeringar på båda sidor av Atlanten. Sverige och resten av Europa är också alltjämt beroende av amerikanska säkerhetsgarantier som skydd mot ett aggressivt Ryssland. Varje bråk mellan EU och USA är därför en missad möjlighet att ta itu med de problem och de motståndare vi delar. Vare sig de vill det eller inte kommer ledare i Bryssel och Washington att vara beroende av varandra länge till.
Frida Granath är verksamhetskoordinator på Frivärld och har tidigare arbetat för Moderaterna i Europaparlamentet.
Emanuel Örtengren är programansvarig för välfärdsfrågor för Timbro och ledde tidigare tankesmedjans EU-projekt Ett frihetligt Europa.
Läs mer om relationen Europa och USA i två rapporter från Frivärld som utkommer i dag 13 december.
Frida Granath: Ett ensamt Europa? En vittrande transatlantisk länk.
Emanuel Örtengren: Ett ensamt Europa? I handelskrigets tid.