Fortfarande inte till salu - USA kommer inte att få köpa Grönland, trots amerikanska förhoppningar om att inkludera Grönland redan sedan the Alaska Purchase 1867.
Det här är en text från SvD Ledare. Ledarredaktionen är partipolitiskt oavhängig med beteckningen obunden moderat.
Nej, Grönland är inte till salu. Inte i augusti när Donald Trump presenterade sin något otidsenliga propå om en fastighetsaffär modell större för den danska statsministern.
Och inte heller förra gången frågan var på tapeten, 1946 när Harry S. Truman hade funderingar på att utöka det amerikanska territoriet med världens största och än i dag mestadels istäckta ö.
100 miljoner dollar erbjöd hans utrikesminister, James Byrnes, sin danske kollega i pris, alternativt att byta vissa strategiska områden på Grönland mot en bit av Alaska. Det senare hade varit en bra affär för Danmark eftersom några av de största oljefynden någonsin i amerikansk historia senare gjordes just där.
Redan långt tidigare än så fanns amerikanska förhoppningar om att inkludera Grönland i the Alaska Purchase 1867.
Men vare sig då eller senare har danskarna haft några tankar att göra sig av med Grönland, varken genom försäljning eller byteshandel. Grönland må vara en kostsam historia för de danska skattebetalarna men ingår liksom Färöarna som en väsentlig del av Rigsfælleskabet. Och det är dessutom en viktig orsak till lilla Danmarks politiska tyngd i såväl NATO som gentemot Washington.
Poängen med ett ägarbyte föll också rätt snabbt bort för amerikanerna. Under kalla kriget hade de ändå i stort sett obegränsad militär tillgång till Grönland, som hade en nyckelposition i den amerikanska avskräckningspolitiken.
I centrum då liksom återigen i dag är den amerikanska Thule-basen på nordvästra Grönland; under kalla kriget med 10 000 man och i dag med runt 600, mestadels danskar. Dagens modesta siffra avspeglar dock inte Thulebasens strategiska betydelse i den tilltagande stormaktsrivalitet som stadigt har rört sig norrut under senare år, i takt med att isarna smält i Arktis.
Men Pentagon talade länge för döva öron när försvarshögkvarteret gång på gång varnade för den ryska militära uppbyggnaden med sex nya baser i Arktis. Den nordligaste av Franz Josef-öarna ligger bara 100 mil från Grönland, inom räckhåll för Thule.
Sent omsider har USA nu satt igång en omfattande förstärkning i norr. Flygbasen på isländska Keflavik har återinvigts, USA har ökat sin flottnärvaro i Nordatlanten, amerikanska elitsoldater har skickats till Nordnorge, och USA har öppnat en diplomatisk representation i den grönländska huvudstaden Nuuk.
Samt icke att förglömma den stora radaranläggningen en bit utanför Thule som går under beteckningen AN/FSP-132. Den är en hörnsten i det amerikanska missilförsvaret och uppgraderades för två år sedan för den nätta summan av 40 miljoner dollar.
Det är inte bara ryssar att hålla koll på där uppe; aningens mer diskret men nog så målmedvetet flyttar även en annan stormakt fram sina positioner. I den nya Arktisstrategi som Pentagon presenterade i somras är det stort fokus på Kinas aktiviteter - och det är nog ingen vild gissning att det är just den stormakten som tilldrar sig mest intresse i Ovala Rummet.
För Kinas del handlar det i första hand om en storsatsning på investeringar och infrastruktur. Beijing inkluderar numera de arktiska sjövägarna som en polar del av sin nya Sidenväg och har införskaffat inte bara en utan två isbrytare.
Men, dundrade USA:s utrikesminister Mike Pompeo vid ett möte i maj med Arktiska Rådet - där Kina något oväntat har observatörsstatus - några "near-Arctic states" finns det inte. Bort med fingrarna, med andra ord.
Alltmedan hans chef måhända funderar på att sockra sitt bud till danskarna, om han med tiden infinner sig i Köpenhamn.
ANN-SOFIE DAHL är docent i internationell politik och sedan många år verksam i Köpenhamn.
ann-sofie. dahl@mail. dk
Tf