Jag har inget annat hemland än detta - Aleksej Sonin har krigat i Afghanistan. Vi väntar på honom vid trappuppgången till hans mormors lägenhet. Det ska bli en tur ut till sommarstugan, men det var ett ärende Aleksej skulle uträtta först.
Jag fördriver tiden med att fråga Aleksejs mormor Aleksandra Sjormikova hur det gick till när hon hamnade här i Narva.
- Tja, på den gamla goda Sovjettiden var ju reglerna sådana att när du hade läst färdigt fick du inte själv välja vart du skulle åka. Mina föräldrar bodde på Krim, vi hittade jobb där och bad att man skulle låta oss stanna där. Det var ju nära mina föräldrar och vi hade redan fått ett barn. Men nej, det fick vi inte. Först skulle vi antingen åka till Uljanovsk vid Volga eller Krasnojarsk i Sibirien. Men där fick vi ingen garanti om lägenhet. Min mans bror jobbade här på kraftverket, och han lyckades ordna att vi fick inbjudan hit. Vi kom 1966, först fick vi bo tillfälligt på gästhem och så fick vi en lägenhet. Han fick jobb som elingenjör, jag arbetade med mätteknik på Kreenholms väveri.
Vad tyckte folk när Sovjetunionen föll sönder?
- Det var en euforisk stämning. Bland esterna alltså. Jag minns när vi åkte till byrån för mått och vikt i Tallinn och åt i matsalen där. Då var det plötsligt en klar uppdelning. Esterna stod i en samlad klunga och pratade estniska med hög röst. Jag förstår dem väl, hade jag varit i deras ställe så hade jag nog uppfört mig lika stolt och pratat högt på mitt eget modersmål. Vi ryssar var mer avvaktande, vi visste ju inte hur det skulle bli med medborgarskap och sådant. Och Krim var ju Ukraina, jag kommer därifrån och min man kommer från Zjitomir, väster om Kiev, så vi var mer intresserade av Ukraina än Ryssland, om vi skulle bli medborgare någon annanstans än i Estland. Vi prenumererade på dagstidningen Sovetskaja Estonija som hade en stor artikel om Ukraina, där vi läste att om man ville bli medborgare i Ukraina så måste man bo där. Alltså var det inget alternativ för oss.
Ryskt pass hade man kunnat få, men det var inte heller något alternativ, säger Aleksandra.
- Vad skulle vi ha det till? Släktingarna bodde ju alla i Ukraina, det var dit vi skulle åka om någonstans. Men vi hade språkkurser för oss mellanchefer på Kreenholm. Det var inte direkt så att man behövde estniska till något här i Narva, allt var på ryska. Estniska är inte direkt något lätt språk att lära sig, det måste man säga, speciellt när man är lite äldre. Men jag betalade för en tilläggskurs, och vi lyckades med nöd och näppe klara det, både jag och min man och barnen. Då kände vi oss lugnare, det är klart det är bättre att vara medborgare i det land där man bor.
Aleksandras dotterson Aleksej Sonin parkerar sin tre år gamla, fina bil vid trappuppgången och öppnar bakluckan. Han är en vältränad ung man i svart T-tröja med kort hår, kortklippt skägg och lugn blick. Ena armen täcks av en snirklig tatuering. Bilen har han köpt för en del av pengarna han tjänade i Afghanistan.
Under Afghanistankriget 1979-1989 fick över 14 000 sovjetiska värnpliktiga sätta livet till när de "uppfyllde sin internationalistiska plikt". Sammanlagt var det över 600 000 Sovjetmedborgare som under 1980-talet tjänstgjorde i Afghanistan, många av dem från Estland. Men Aleksej Sonin är inte en av dem. Han var bara sex år gammal när de sista sovjetiska trupperna drogs tillbaka från Afghanistan, och han minns knappt något om om Sovjettiden.
- Det är bara sådana vackra barndomsminnen. Och Sovjettiden är väl inte något vi pratar så mycket om i familjen heller, men jag tror att mina föräldrar hade det bättre då. Vi var en välmående familj. Det var inte lika stora skillnader då, men en del tjänade ändå lite mer än andra, mormor hade ett bra jobb, och mamma var rektor på en konstskola. Ja, alla i vår familj har högskoleutbildning, förutom jag då, och jag tror att livet var lugnare då om inte annat. Jag vet att mina föräldrar förlorade mycket av sina besparingar när Sovjetunionen föll sönder, och sedan dess har de fått leva mer ur hand i mun. Så är det med mig också, jag är redan 29 år gammal, men jag har inte lyckats spara ihop tillräckligt med pengar för att ta ledigt i ett par månader och leta efter ett bättre jobb. Varje månad måste man tjäna ihop till mat och allt annat. Kanske hade folk det bättre på ett sätt på den tiden, inte vet jag.
Nu arbetar Aleksej på olika byggen i södra Finland, där får man mycket bättre betalt än i Narva. Men det är en bit att åka.
- Helst jobbar jag sex dagar ena veckan, söndagen måste jag vara ledig, annars orkar jag inte. Och andra veckan jobbar jag måndag till torsdag, så tar jag färjan över på torsdag kväll. Då hinner jag i alla fall vara hemma tre dagar varannan vecka.
Egentligen ville han bli yrkesofficer i estniska försvaret efter att han gjort lumpen. Men det gick inte så bra, hans karriär stoppades av säkerhetspolisen. Det var därför han beslutade att åka till Afghanistan 2011, berättar han.
Vi har kommit fram till koloniområdet och parkerar utanför en prydlig, putsad stuga. Aleksandra dukar fram lite mat, vi sätter oss vid bordet och Aleksej berättar hur det gick till.
- Jag gillade det militära, det passade mig väldigt bra, så jag sökte till krigshögskolan och läste där i ett och ett halvt år. Men det tog väldigt lång tid på sig för att utreda om jag kunde få tillgång till statshemligheter. De kallade mig till intervju några gånger, och till slut kom svaret: jag nekades tillstånd. Det innebar att jag inte kunde bli officer. Men jag ville ju jobba kvar inom försvaret och utvecklas, så jag pratade med officerare där på personalavdelningen, och vi kom fram till att en mission i Afghanistan kanske skulle kunna hjälpa till, att jag kanske skulle kunna komma vidare på krigshögskolan efter det. Så jag bestämde mig för att åka.
Estlands deltagande i den Nato-ledda Isaf-styrkan i Afghanistan från våren 2003 var ett symboliskt viktigt steg för att visa att landet nu definitivt var en del av väst och att Estland var berett att bära sitt ansvar inom Nato när landet blev fullvärdig medlem våren 2004. De första estniska trupperna var minröjare som skickades till Kabul. År 2005 flyttades huvuddelen av de estniska trupperna till Mazar-e-Sharif i norra delen av landet, och från 2006 tjänstgjorde de estniska militärerna i den oroliga Helmandprovinsen i sydväst. Under huvuddelen av insatsen har den estniska truppstyrkan varit 150 man. Så var det också när Aleksej åkte 2011.
Var det många ryssar i truppen då? Aleksej funderar lite.
- Ryssar? Nja, inte jättemånga. Men bland yrkesmilitärer gör man egentligen ingen skillnad, det är ingen som bryr sig om man är est eller ryss. Det är folk som krigar tillsammans. Men visst var det en del ryssar, femton procent kanske. Fast det är ingen stor sak där. Eller ja, att bli yrkesofficer är nog svårare för en ryss.
Aleksejs mormor Aleksandra, som står vid spisen hennes bortgångne man murat, tittar åt vårt håll.
- Du var ju den ende på din kurs som inte fick det där tillståndet. Och du var den ende ryssen.
- Kanske det. Fast det var ju inte därför, inte formellt i alla fall.