Linde tätar sprickorna mellan UD och Hultqvist - Konfliktytorna från Margot Wallströms tid är mindre skarpa med Ann Linde på UD. Stefan Löfven ser ut att ha fått den ledstjärna i utrikes- och säkerhetspolitiken som andra kan rätta in sig i ledet efter.
Detta är en kommentar. Eventuella åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Utrikesdeklarationen på onsdagen var Ann Lindes (S) första efter ett knappt halvår som utrikesminister.
Nyheten inskränkte sig till att UD ska kopplas in i kampen mot organiserad brottslighet:
"Vi tillsätter i utrikesdepartementet en ambassadör som ges uppdraget att samordna arbetet mot organiserad brottslighet", förklarade Linde.
Det är ett tämligen okontroversiellt utspel. Vad det ska leda till är inte helt lätt att förutse.
UD-tjänstemännen kommer knappast att infiltrera knarkkarteller i Mexico, vapenligor på Balkan eller extremistgrupper i Tjetjenien. En eller annan rapport om mer allmänna förhållanden gör ingen skada men knappast heller till eller från i kampen mot gängkriminalitet, sprängningar och dödsskjutningar. Det finns redan myndigheter och internationella samarbeten i de frågorna.
Företrädaren Margot Wallströms (S) tid som utrikesminister inleddes med erkännandet av Palestina som en självständig stat.
Konsekvensen blev en bottennotering i usla relationer med Israel. I sak har den svenska positionen inte fört frågan en millimeter framåt.
Strax efteråt myntade Wallström uttrycket "medeltida metoder" om Saudiarabien. I sin första utrikesdebatt i februari 2015 upprepades kritiken mot att "landet piskar bloggare".
Resultatet blev att 57 muslimska stater tog avstånd från Sverige. Regeringen pressades till avbön på plats i Riyadh. Sändebudet Björn von Sydow överlämnade brev från kung Carl XVI Gustaf.
Margot Wallströms aktivism gav henne anhängare men också motstånd, inte minst från försvarsminister Peter Hultqvist (S) i kontroverserna om försvarsberedningens syn på militära hot och FN-konventionen om en kärnvapenfri värld.
Wallström drev ändå med stor energi sina politiska projekt om feministisk utrikespolitik och Sverige som en oberoende röst i världen med ekon från epoken Palme.
Ann Linde har valt en annan väg. Redan vid Folk och försvars rikskonferens i Sälen i januari slöt Linde helhjärtat upp bakom försvarsberedningens bedömningar. Det upprepades nu i utrikesdeklarationen. Utrikesministern har enbart gott att säga om samma beredning som Wallström sågade.
Ambitionen är uppenbarligen att täta sprickorna och nå samsyn i säkerhets- och försvarspolitiken.
På onsdagen lade sig Linde nu också vinn om att inte förringa eller bortse från någon del under paraplybegreppet att Sveriges säkerhetspolitiska linje ligger fast. EU:s roll i försvaret av Europa betonades, likaså Natosamarbetet och raden av bilaterala försvarsavtal, särskilt i vanlig ordning med Finland, plus betydelsen av goda relationer med USA.
"Sveriges utrikes- och säkerhetspolitik bygger på sammanhållning i EU och ökat samarbete på bred front: i Norden och Östersjöområdet, inom FN och OSSE, och genom partnerskapet med Nato. En stark transatlantisk länk är viktig för Europas och Amerikas säkerhet", sammanfattade Linde.
Hela det säkerhetspolitiska spektrat med andra ord - och i den delen tydligare än i någon regeringsförklaring från statsminister Stefan Löfvens (S) penna.
Löfven har på senare år nöjt sig med en mer statistliknande roll i säkerhetspolitiken. Ett tidigt utspel om geografiskt fria ytor - Sverige och Finland - mellan Nato och Ryssland blev en flopp. Löfven valde att ligga lågt redan på Wallströms tid. Det kan han fortsätta med under Ann Linde. Skillnaden nu är att han också kan hoppas slippa en del konflikter, och det är säkert välkommet i en inrikespolitiskt svajig tid.
Utrikesdeklarationens formuleringar om Ryssland och Kina skulle kunna beskrivas som kortfattade, tydliga eller försiktiga efter tycke och smak.
Där Wallström gick på knock tar Ann Linde det lite lugnare och avstår än så länge från rallarsvingar.