Maffian som styr Ryssland - Hur Rysslands härskare tänker, och vad som driver deras handlande, är frågor som länge har sysselsatt experter i väst. Till de befintliga tolkningsmodeller som bygger på historia och kultur, på ekonomi, eller på strategiska militära intressen, bör vi nu lägga ytterligare en - att Putin och ledningen i Moskva tänker och agerar som maffiabossar.
Det här är en text från SvD Ledare. Ledarredaktionen är partipolitiskt oavhängig med beteckningen obunden moderat.
Respekterade bedömare i väst talar nu allt oftare om Ryssland som en maffiastat. Putin har samlat makten i sina egna händer, krossat all egentlig opposition, och lagt förvaltning och ekonomi i händerna på korrupta kompisar. Kritiker och rivaler lönnmördas och de som inte dödas skräms till tystnad. Putin har också, rapporteras det, själv blivit ofantligt rik.
Även utrikes ägnar sig Ryssland åt maffiafasoner. Vapenskrammel, ränker och hot används för att återupprätta den stormaktsställning man förlorade 1991 och för att karva ut en "privilegierad intressesfär" där Moskva har överhöghet över grannländerna. Putin skryter med landets militära styrka och särskilt med kärnvapenrobotarna. Hotfulla närflygningar och simulerade angrepp ska skrämma bort andra aktörer från vad Kreml anser som Rysslands revir. Genom annekteringen av Krim, den brutala krigföringen i Donbas och i Syrien, har Kreml visat att man kan strunta i regler och folkrätt. Att ljuga offentligt på ett uppenbart vis, som Putin gjorde om de "gröna männen" på Krim, blir då inte ett svaghetstecken, utan tvärtom ett tecken på makt. Samtidigt arbetar Ryssland på att försvaga västvärlden genom att så split och påverka val.
Men kan Rysslands president och ledning verkligen liknas vid Tony Soprano eller Vito Corleone? Putin har bevisligen använt grov fängelseslang i högtidstal och han har även berättat om hur uppväxten på Leningrads gator lärt honom att slå till först. Åren i KGB lärde honom sedan konspirativa metoder, 1990-talet lärde honom den korrupta politikens praktik. I den värld som format honom råder skoningslös konkurrens där list, styrka och hänsynslöshet ger makt.
Makten över andra förutsätter inte bara maktmedel, utan också att småfolket vet att makthavarna både kan och kommer använda dessa. Kort sagt, det som kriminologerna kallar våldskapital, eller det som den ryske exilforskaren Igor Sutjagin kallar maktens aura.
Det handlar inte bara om maffiamentalitet hos Putin personligen. Tanken att Ryssland måste styras med fast hand för att stå starkt har djupa rötter i rysk tradition, likaså tanken att den starkes makt växer ur de svagas rädsla. Här innefattas ett betydande mått av förakt för svaghet. I praktiken betyder detta att man bara är stormakt om omkringliggande småstater böjer sig för ens vilja och "visar respekt". Som FOI-forskaren Fredrik Westerlund konstaterade nyligen: "Enligt rysk syn är små eller svaga stater inte fullt ut suveräna. Småstater förväntas ta hänsyn till stormakters intressen. "
Den här synen på makt behöver tas med när vi i västvärlden försöker förstå Rysslands agerande och avkoda dess budskap. När Kreml talar om att den egna säkerheten är hotad så menar de i själva verket att de är oroliga för den egna statusen och prestigen.
I det här perspektivet finns också en av nycklarna till Kremls fixering vid Natos små styrkor i Baltikum och Polen, samt vid frågan om fler länder ska få gå med i Nato.
På ett objektivt plan är det naturligtvis närmast löjeväckande att utmåla några bataljoner i Baltikum, eller Montenegros Natomedlemskap, som ett hot mot jättelandet och kärnvapenmakten Ryssland. En elefant som säger sig vara hotat av en myra. Men ser man maktspelet ur en mafiosos perspektiv framträder logiken. Det blir då inte några bataljoner i Baltikum som utgör ett militärt hot - utan det faktum att balter, polacker och resten av Nato, vill kunna göra motstånd mot ryska angrepp.
Inte heller är det Montenegros Natomedlemskap i sig som utgör ett hot, utan det faktum att Montenegro vill och får gå med i Nato, fastän Ryssland misstycker. Ryssland riskerar då i båda fallen att framstå som svagt - vilket är en dödssynd i den värld där makten är avhängig andras fruktan.
Vidare förstår man att Putin måste backa upp och beskydda sina underhuggare och klienter, därför att underhuggares svaghet annars skulle kunna spilla över på bossen. Således var det nödvändigt att intervenera i Syrien, där Rysslands klient Assad var illa ute, särskilt som Putin redan hade förlorat prestige genom att hans ukrainske underhuggare Janukovytj fallit och flytt fältet.
Blixtangreppet och den snabba annekteringen av Krim var därmed främst en fråga om att återupprätta Putins och Rysslands aura av makt.
Denna hårda maktpolitik har visserligen orsakat en konflikt med västvärlden, men på kort sikt har det stärkt Putins maktställning internt. Genom att spela på nationalism och uppmana till samling mot en fientlig omvärld har Putin fått folket att svälja såväl sänkt levnadsstandard som stigande korruption. Samtidigt har oppositionella och dissidenter kunnat brännmärkas som nationalförrädare.
Frågan är dock om dessa mafiosometoder håller i längden. Att genom hot och våld skrämma grannarna till underkastelse har hittills inte fungerat som man hoppats; tvärtom har effekten på Ukraina och på Nato blivit den motsatta.
Den nationella euforin som utbröt efter annekteringen av Krim verkar också ha ebbat ut, och det rapporteras att Putin är mycket orolig för strömningar i folkdjupet inför det förestående presidentvalet. Att internetaktivisten Aleksij Navalnyj hindras att ställa upp, fast han inte har någon chans att vinna, visar att Putin är orolig.
Både 1917 och 1991 kollapsade Rysslands regim under trycket från djupt folkligt missnöje och politiska strömningar. Putin fruktar rimligen att det kan hända en tredje gång, och att han själv i så fall kommer att vara illa ute. I Östasien liknar man att ha den högsta makten vid att rida på en tiger: det går bra så länge du sitter säkert, men om du stiger av eller blir avkastad så äter tigern upp dig.
Det är också ett perspektiv att ta till sig.
Robert Dalsjö är ledamot av Kungliga Krigsvetenskapsakademien.