Märkligt om värderingar kontra intressen - Jag delar Stefan Hedlunds oro över eskaleringen mellan Nato och Ryssland. Men resonemanget i den avslutande delen av hans artikel vilar på ett par premisser som jag anser vara långt ifrån självskrivna. Det skriver forskaren Fabian Linde i en replik.
Talet om värderingar är knappast så ovidkommande i motsättningen mellan Ryssland och västländerna som Stefan Hedlund vill göra gällande i sin artikel om Ryssland och Nato.
Enligt honom tycks ’värderingar’ vara något som mest används som ett slagträ i politiken för att skaffa sig ett moraliskt övertag, medan ’intressen’ är något givet, handfast och påtagligt, kort sagt politikens egentliga hårdvara. Medan västländerna svävar bort i sin moralistiska värderingspolitik, har Ryssland hela tiden hållit sig till en realistisk intressepolitik.
Men det finns anledning att ifrågasätta denna dikotomi.
I själva verket kan ’värderingar’ gälla som något mycket mer grundläggande och djupgående än ’intressen’, som snarare växlar över tid och är avhängiga vem som sitter vid makten. Västliga demokratier delar, och EU-samarbetet vilar på, en rad grundläggande normer och principer som genomsyrar lagstiftningen och bestämmer själva den institutionella ordningen i våra samhällen.
Det fanns en tid då man hoppades, måhända naivt, att Ryssland skulle uppnå en konvergens med väst och bli en del av dess värdeordning genom att omdana det inhemska politiska och ekonomiska systemet. Som ett minnesmärke över detta projekt har vi den ryska konstitutionen från 1993 som i allt väsentligt stadfäster de fri- och rättigheter som liberala demokratier betraktar som primära.
Vad vi genomlever idag är slutresultatet av den ryska regimens mångåriga, successiva och systematiska fjärmande från dessa demokratiska normer. Idag har man i Ryssland en politisk praktik, och till stor del en lagstiftning, som på punkt efter punkt torpederar den egna grundlagen. Det har gått så långt att ideella organisationer som arbetar inom landet för demokrati och mänskliga rättigheter upplevs som ett existentiellt hot som måste tillintetgöras, inte som man skulle kunna tro så mycket för att de verkar för främmande staters intressen utan just för att de företräder normer som regimen inte kan godta. Så har även de civilrättsliga aktivisterna i grannländerna kommit att betraktas.
I kontrast till detta perspektiv står Hedlunds intressebaserade, som leder honom till att bli en apologet för den ryska officiella hållningen, vilket säkert inte har varit hans avsikt. Hans resonemang landar nämligen i dess nödvärnsretorik, som gör gällande att EU:s agerande har varit en medveten provokation, att Ryssland endast har velat freda sina naturliga intressen, att dessa intressen har något slags självskriven giltighet också i närområdet och bör erkännas av andra som gångbara också där, och slutligen att förhållandet till EU endast kan vara ett geopolitiskt nollsummespel, där den enas vinst är den andres förlust.
Men är det överhuvudtaget befogat att tala om en sådan inneboende intressekonflikt? Kan man inte vända på resonemanget och säga att vi har att göra med en normativ motsättning som gäller vilka grundläggande normer och principer som ska gälla i samhället och politiken, medan statsintressena bara är något som man hänvisar till för att rättfärdiga sitt val av en viss politisk kurs?
Rysslands väpnade kamp i Ukraina har varit förödande för det egna landet i ekonomiskt, säkerhetsmässigt och diplomatiskt hänseende. Kan man verkligen säga att detta låg i nationens intresse?
Och om vi nödvändigtvis ska tala om intressen, är det inte rimligare då att säga att det låg i den politiska elitens intresse att kunna ena folket kring ett yttre hot i syfte att vinna legitimitet och därmed säkerställa sin egen maktposition? I slutändan är ju den verklige vinnaren i sammanhanget, och kanske den ende som egentligen har gagnats, om vi nu ska tala intressepolitik, Putin och hans entourage, inte det ryska folket, nationen eller staten som sådan.
forskare vid Uppsala Centrum för Rysslandsstudier (UCRS)