Nato är mycket mer än artikel 5 - Axel Hellman och Matilda Karlsson, om att det behöver talas mer om värderingar i den svenska Nato-debatten.
Ett ökat intresse för säkerhets- och försvarsfrågor är en tydlig trend i svensk politik, något som inte minst syns i debatten kring vårt förhållande till Nato. Men diskussionen om Nato tenderar att bortse från vad organisationen i grund och botten handlar om: försvaret av gemensamma värderingar.
Det här är en text från SvD Ledare. Ledarredaktionen är partipolitiskt oavhängig med beteckningen obunden moderat.
I över 200 år har svensk försvars- och utrikespolitik till stor del definierats av alliansfrihet. Idén om alliansfrihet har därigenom blivit en del av den svenska identiteten - den har varit en självklarhet för flera generationer svenskar sedan tidigt 1800-tal. En naturlig konsekvens av detta har varit ett starkt avståndstagande från Nato.
Under kalla kriget var Sverige utåt sett fortsatt neutralt. Även om ett medlemskap i NATO inte var aktuellt fanns det dock ett västligt intresse av ett militärt starkt Sverige. Orsaken var militärstrategisk och byggde på insikten om att USA vid en eventuell sovjetisk ockupation av Sverige skulle få det svårt att försvara Norge. Hemliga förberedelser för militärt samarbete pågick under flera år och gjorde att den svenska neutralitetspolitiken på detta sätt byggde på förutsättningar som enbart ett fåtal var medvetna om.
Den neutralitetskultur som så länge präglat svensk utrikespolitik har under de senaste åren märkbart förändrats. Influerat av ett allt mer ansträngt omvärldsläge har säkerhets- och försvarspolitiken fått en ny plats på den kollektiva politiska agendan. Både utrikes- och försvarsministern talar öppet om ökade spänningar i Östersjöområdet.
Rysslands annektering av Krimhalvön 2014 blev för många en tydlig signal om en säkerhetsordning under hot.
Samtidigt hade konsekvenserna av nedmonteringen av svensk försvarsförmåga sedan kalla krigets slut tydliggjorts, när förre ÖB Sverker Göransson uttalade att Sverige enbart kan försvara sig under en vecka i händelse av ett väpnat angrepp (i en riktning 2019 och givet ökade försvarsanslag). Ända sedan begreppet "enveckasförsvaret" myntades har ökad svensk försvarsförmåga blivit en allt mer aktuell fråga.
En undersökning från Aftonbladet/Inizio från början av 2018 visar att 43 procent av tillfrågade svenskar är för ett inträde i Nato, medan 37 procent är emot. 20 procent är obestämda i frågan. Skiftet i opinionen speglas i sin tur i valrörelsen. Det svenska försvaret har seglat upp som en central fråga inför valet, och debatten kring Nato har fått alltmer uppmärksamhet.
Debatten har blivit extra relevant då Sverige tagit tydliga steg mot ett ännu närmare Nato-samarbete, inte minst genom det samförståndsavtal som tecknades 2014 och som riksdagen godkände 2016. Detta "värdlandsavtal" gör det lättare för Sverige att ge och ta emot stöd från Nato, och gör det möjligt för Nato att på svensk inbjudan placera styrkor på svenskt territorium.
Men fokus i den svenska debatten är uteslutande på den militära dimensionen av Nato - och framförallt på artikel 5 i organisationens stadgar. Artikel 5 fastställer att en attack mot en medlem är en attack mot alla medlemmar, och utgör grunden för principen om ett kollektivt försvar.
Förespråkare för ett svenskt Nato-medlemskap pekar således på behovet av en försvarsallians i ett allt mer ansträngt säkerhetsläge medan skeptiker pekar på riskerna som det kollektiva försvarsåtagandet skulle innebära för Sverige. Sven Hirdman, före detta statssekreterare och ambassadör till Ryssland, hävdade i SvD 2015, att "medlemskap i Nato (är) en dålig idé, eftersom det med säkerhet leder till att vi blir indragna i händelse av krig i vårt närområde".
Det är dock en förenklad bild som bortser från att Sverige både genom sitt strategiska läge såväl som genom Lissabonfördraget och den svenska solidaritetsförklaringen från 2009 kommer ha svårt att hålla sig utanför närliggande konflikter.
Självklart är den militära dimensionen av Nato oerhört viktig, och utan tvekan är artikel 5 vad som till stor del utmärker Nato som politisk organisation. Men vad som alltför ofta går förlorat i den svenska debatten är vad Nato i grund och botten handlar om: värnandet om och försvaret av gemensamma värderingar. När Nato-avtalet skrevs under i Washington 1949 fastslogs det redan i de inledande raderna att medlemsländerna:
"… are determined to safeguard the freedom, common heritage and civilisation of their peoples, founded on the principles of democracy, individual liberty and the rule of law. "
I spåren av två världskrig i vilka den europeiska kontinenten slagits sönder utgjorde tilltron till demokrati, frihet, och rättssäkerhet en central del av åtagandet att bygga en kollektiv säkerhet. Vikten av det åtagandet bestod under kalla kriget, då väst med oro blickade mot Sovjetunionen - både till följd av Sovjetunionens militära förmåga och för att kommunismen representerade en alternativ totalitär samhällsordning.
De geopolitiska ambitionerna må ha varit att hålla ryssarna ute, amerikanerna inne, och tyskarna nere (som Nato:s förste generalsekreterare Hastings Ismay uttryckte det), men grundpelaren var respekten för och försvaret av demokratiska ideal.
Det är en insikt som skulle behövs i den svenska Nato-debatten. Om vi ska ha en seriös diskussion om Nato och om Sveriges förhållande till organisationen måste vi bättre förstå vad den i grund och botten handlar om.
Det är också en insikt som dessutom skulle vidga perspektivet i den svenska försvarsdebatten genom att påminna oss om att inte glömma bort att försvars- och säkerhetspolitiken ytterst handlar om att slå vakt om de värderingar som bär upp Sverige.
AXEL HELLMAN är Policy Fellow vid London-baserade tankesmedjan European Leadership Network och deltagare i Frivärlds Utrikesakademi.
MATILDA KARLSSON har läst krigsvetenskap vid Försvarshögskolan och är alumn i Utrikesakademien.