Natotoppmötet Dags för en riktig EU armé?

Senaste nyheterna om Nato

Natotoppmötet Dags för en riktig EU armé? - I morgon träffas några av världens mäktigaste ledare i Bryssel med anledning av Natos toppmöte. Med en amerikansk president som tidigare öppet tvivlat på om USA bör vara fortsatt medlem i alliansen och ett Turkiet som vänder sig alltmer bort från väst går Nato igenom sin svåraste prövning på länge. Mot den bakgrunden är den återuppväckta debatten om ett gemensamt EU-försvar förståelig. Säkerhetsanalytikern Albin Aronsson har analyserat möjligheter och risker med ett fördjupat försvarssamarbete inom EU.

EU har under det senaste året tagit flera steg mot ett utökat samarbete inom försvars- och säkerhetsfrågor. Utvecklingen är särskilt relevant för Sverige som medlem i EU, men militärt alliansfri stat. Det finns flera möjligheter och risker med utvecklingen som är viktiga att lyfta fram och analysera.

Det här är en text från SvD Ledare. Ledarredaktionen är partipolitiskt oavhängig med beteckningen obunden moderat.

Det kanske förvånar en del att det var Winston Churchill som har blivit känd som den i modern tid som först föreslog etablerandet av ett gemensamt europeiskt försvar. När Churchill lade fram förslaget 1950 var det en orolig tid i världen. Den tid vi nu lever i liknar på många sätt den tiden med kriget i Ukraina, ödeläggelsen i Mellanöstern och övriga geopolitiska förändringar. Detta förklarar till stor del varför EU-kommissionen och några av medlemsstaterna är entusiastiska över EU:s eventuellt utökade roll för försvars- och säkerhetsfrågor.

De förslag i riktning mot ett fördjupat försvarssamarbete som tagits fram de senaste åren har efter hand blivit mer konkreta. Under våren har ett militärt EU-högkvarter upprättats, om än i skelettform, och medel avsatts för en försvarsfond för investeringar i teknologiutveckling. Nu kretsar förberedelserna mer kring huruvida medlemsstaterna ska gå vidare med permanenta strukturerade samarbeten (så kallade pescos), undanröja hindren för att slutligen kunna använda EU:s stridsgrupper och börja med koordinerad försvarsplanering. Även om förslagen på ytan låter harmlösa, vore de betydande steg för upprättandet av en konkurrerande organisation till Nato.

Vad finns det då för möjligheter med ett utökat försvarssamarbete? På grund av de senaste decenniernas minskade försvarsbudgetar runtom i Europa är behoven att investera i ny forskning gällande försvarsmateriel stora. Även om försvarsmakterna till viss del har tillgång till avancerad materiel behövs det ett nytänkande och möjlighet att till fullo dra nytta av de senaste årens accelererande utveckling på AI-området, "big data" och liknande.

EU-kommissionens förslag att upprätta en gemensam försvarsfond i syfte att stimulera utvecklingen på området är därför välkommet. Om kommissionens förslag att utöka koordineringen mellan medlemsstaternas försvarsplanering blir verklighet, finns också möjligheten till utökad specialisering vad gäller försvarsförmågan.

Den höga graden av överlappning av medlemsstaternas förmågor gör att det finns mycket att hämta här. Ett teoretiskt exempel kan vara att Tyskland och Sverige fokuserar på att bygga stridsfartyg, Polen och Baltikum på att bygga stridsvagnar, i stället för att varje medlemsstat måste bygga upp varje försvarsgren för sig. Samtidigt är ett lands försvar tätt sammanbundet med dess historia, vilket kan utgöra ett hinder mot idén om att låta medlemsstaterna släppa ifrån sig inflytandet över sina vapengrenar. De juridiska hindren bör inte heller underskattas.

Det finns även ett antal risker med utvecklingen mot ett mer gemensamt EU-försvar. I takt med att fler steg mot ett fördjupat försvarssamarbete tas blir ansvarsfrågan mer pressande. Var ska en stat som är medlem i både EU och Nato vända sig i händelse av en kris: till Natos beslutsfattande organ Nordatlantiska rådet, eller EU:s kommitté för säkerhetspolitiska frågor? Den inledande osäkerheten blir än mer prekär när det kommer till själva beslutsprocessen. Varken kommittén för säkerhetspolitiska frågor eller EU:s solidaritetsartikel 42. 7 har i dag tillräckligt starka institutionella mekanismer för att vara tillräckligt effektiva i händelse av ett krisläge.  

Förutom ansvarsfrågan och beslutsprocessen tillkommer "combat power" dimensionen. "Combat power" kan översättas till kapaciteten hos en militär styrka att utkämpa krig. Det tar lång tid att samöva multinationella förband för att uppnå effektivitet. Särskilt relevant är detta när det gäller att öva med förband i stor skala. Natos medlemsstater har haft 70 år på sig att samöva och utkämpa strid i bland annat Afghanistan och Kosovo.

EU har i dag ingen liknande institutionell uppbyggnad för att kunna administrera så stora övningar med flera olika medlemsstater. Utan USA och Storbritannien skulle det kräva att betydande resurser måste skjutas till och det är tveksamt om EU:s medlemmar är beredda att stå för de kostnaderna i nuläget.

Inom EU finns det även en risk för att ett ökat försvarssamarbete riskerar att fördjupa dispyter mellan medlemsstaterna, och att den del av väljarkåren som redan i dag är skeptisk till europasamarbetet alieneras ännu mer.

Riskerna och möjligheterna är som synes många i ett projekt av denna omfattning. Sammantar man dessa förefaller dock en stor risk torna upp sig över de andra. Det är att projektet riskerar att fungera återförsäkrande för en del medlemsstateter men inte avskräckande mot fiender. Historikern Michael Howard särskiljer de båda begreppen, då han menar att återförsäkran handlar om att lugna de egna leden och nära allierade om att fördelarna med att förbereda för en eventuell konflikt är lägre än kostnaderna av att en konflikt faktiskt inträffar. Avskräckning handlar istället om att övertyga en motståndare om att kostnaderna av att söka militära lösningar på politiska problem är högre än eventuella fördelar.

Problemet för EU är i detta fall att projektet att utöka samarbetet inom försvars- och säkerhetsområdet riskerar att endast fungera återförsäkrande men inte avskräckande. För att ett gemensamt EU-försvar skulle fungera avskräckande på riktigt kräver det att betydande resurser investerades under lång tid. I nuläget är det tveksamt om den politiska viljan för ett europeiskt försvarssamarbete existerar.

Att fortsätta bygga ett EU-försvar utan att satsa de nödvändiga resurserna riskerar därmed att invagga medlemsstaterna i en falsk trygghet. I värsta fall kan det bli det europeiska samarbetets fall i händelse av en kris. Utsikterna för ett framgångsrikt gemensamt EU-försvar inom en nära framtid ser därmed högst begränsade ut.

ALBIN ARONSSON är fri skribent och har tidigare bland annat arbetat med transatlantisk säkerhetspolitik vid tankesmedjan Atlantic Council i Washington, DC.

Källa - 2017-05-24 08:00

    Mest läst:
  1. Undantagstillstånd
  2. Nato övning norge
  3. Demonstration NATO organisationer
  4. Menscertifiering
  5. Magnitskij-affären
  6. Försvaret värnkraft
  7. Militärövning gotland2017
  8. Angela merkel och trump nato
  9. Militärövning gotland2017
  10. Wallströmdoktrinen

Om Nato

Ska Sverige gå med i Nato? Följ nyhetsflödet från svensk media och den politiska debatten. Alla nyhter om Sveriges eventuella medlemskap i Nato.
Twitter Facebook Google+