Sex svåra uppgifter för Natosamarbetet - Nato står inför sex uppgifter under nedräkningen till toppmötet i juli.
Det här är en text från SvD Ledare. Ledarredaktionen är partipolitiskt oavhängig med beteckningen obunden moderat.
De är alla svåra.
De går alla att lösa - med rätt ledarskap och beslutsamhet.
Den första uppgiften är att ytterligare förstärka förvarningsstyrkorna i de baltiska staterna och Polen. Utan luftförsvar och marint stöd är de oroväckande tunna. Dessutom vill Estland, Lettland och Litauen ha "USA-kängor på marken" och den saken kommer de att ta upp under sitt toppmöte med president Donald Trump i april (då man gör språkliga kringelikrokar för att undvika att nämna ordet "Ryssland").
Men detaljerna är knepiga. Skulle extra amerikanska styrkor vara permanenta? Varifrån skulle de i så fall tas? Var skulle de öva? Och skulle de ersätta befintliga styrkor från andra alliansländer? Den oavsiktliga följden skulle kunna bli att försvaga Natos övergripande förpliktelser till frontstaterna.
Nästa är förstärkning. Natos militära styrkor överstiger Rysslands mycket kraftigt. Men för det mesta finns de inte i områden som Ryssland kan tänkas anfalla. Att få tunga vapen och andra resurser på plats skulle ta månader. All sorts förflyttning av militär personal, ammunition och utrustning genom Europa tar veckor på grund av byråkratin. Och i fredstid måste enheterna vänta bakom annan trafik för att få tillgång till vägar och järnvägsspår. Det där måste man ändra på. Den bästa lösningen vore att låta Tyskland ta ansvar för att ändra reglerna och att återuppbygga infrastrukturen. Den satsningen kunde vara en del av landets målsättning att lägga två procent av BNP på försvaret.
Uppgift nummer tre är beslutsfattande. Natoländerna är inte helt överens i synen på Ryssland. Hur skulle de reagera på ett diffust hot som troligen framförs när de stora länderna är upptagna av andra problem (verkliga eller påhittade av Ryssland)?
Den stora farhågan är att Nato fattar fel beslut eller ett korrekt beslut, men för långsamt. Alliansen måste således jobba med sitt beslutsfattande i krislägen. En möjlighet är att ge militärledningen rätten att sätta in trupp utan att vänta på ett godkännande från politikerna. En annan möjlighet är att ha "de snabbas koalition" - länder som är villiga och kapabla att sätta in styrkor mycket snabbt utan att vänta på det tröga maskineriet i Bryssel.
Nummer fyra gäller avskräckning. Att vända på ett ryskt fait accompli är mycket farligare än att förhindra det från början. Därför måste Kreml känna att varje provokation mot Väst medför en kraftig risk. Som det nu är vilar Natos avskräckning alldeles för smalt på kärnvapen, särskilt amerikanska sådana.
Vad som behövs är att man överväger andra former av avskräckning och då menar jag i första hand finansiella och ekonomiska sanktioner som kan skärpas på några timmar om det uppstår en kris.
Nummer fem är utvidgning. EU har öppnat dörren för länder på västra Balkan. Det bör Nato också göra. Alldeles särskilt bör alliansens ledare anstränga sig att gripa den chans som nu finns att lösa oenigheten kring Makedonien. Frågan om namnet rätteligen bara kan gälla norra delen av Grekland eller den tidigare Jugoslaviska republiken på andra sidan gränsen, har vilat som en förbannelse över området i 20 år. Att få igång förhandlingar om medlemskap i Nato och EU med Greklands lilla, svaga och sårbara granne i norr skulle vara till fördel för alla.
Uppgift nummer sex är relationerna mellan Nato och EU. Försvarsfrågan tas nu mer på allvar i Europa. Nato, och särskilt då USA, bör förklara vad de välkomnar hos ett förstärkt europeiskt försvar och vad de betraktar som onödigt eller rentav skadligt. Nato och EU bör också koordinera sin diplomati. Högst på listan står Turkiet. Att ha dåliga förbindelser med myndigheterna i Ankara kan stå dem fruktansvärt dyrt. De bör samordna stödet till (och trycket på) Ukraina. Och de bör tala med en samlad röst till de kleptokratiska xenofoberna i Moskva.