Skygglappar i synen på Natomedlemskap - Sverige kan samarbeta om säkerhet i Östersjöregionen utan att ta de risker som ett Natomedlemskap innebär. Det skriver Krister Eduards i en slutreplik.
Återigen presenteras en helt problemfri bild av ett svenskt Natomedlemskap, denna gång av Johanne Hildebrandt, Diana Janse, Sven-Olof Pettersson, Erik Rossander och Mike Winnerstig på SvD Debatt 25/5. Att sätta likhetstecken mellan Nato och USA är ett vanligt misstag, säger de. Natos medlemmar går inte "i USA:s ledband, utan använder istället ofta alliansen för att påverka USA. Den fungerar därmed återhållande vad gäller amerikanska unilaterala tendenser".
Det låter vackert, men stämmer det? Om Irak hävdar skribenterna: "de mycket tongivande Natoländerna Frankrike och Tyskland motarbetade dessutom aktivt de amerikanska invasionsplanerna. " Ja, kanske det, men hur återhållande var det, USA gick ändå in - med känt resultat.
Det är korrekt att Natomedlemmar kan vägra delta i en planerad operation. Det hindrar dock inte det uppenbara: risken att en regering mot sitt intresse eller mot sin vilja övertygas av Nato att delta i en operation är större för en medlemsstat än för en icke-medlemsstat. Att inte kunna ta in det ger ett intryck av skygglappsseende.
Att det amerikanska stödet till försvaret av Europa - och därmed Sverige - historiskt har varit avgörande är väl känt. USA har också stått för andra framgångsrika insatser till stöd för säkerhet och stabilitet i olika delar av världen. Men det är inte de fallen, som är problematiska i detta sammanhang, det är de andra.
Afghanistaninsatsen, som inleddes på amerikanskt initiativ, illustrerar problematiken. Visst fattade riksdagen beslut om de svenska insatserna. Men en seriös analys kan inte nöja sig med att granska formella rekvisit, den måste försöka komma under ytan. Som Wilhelm Agrell har beskrivit i "Ett krig här och nu" (2013), grundades riksdagens beslut i flera fall på ofullständiga underlag. "Den svenska Afghanistanpolitiken och den väpnade insatsen har genomgående kännetecknats av en långt driven ogenomskinlighet. " Agrell påtalar "ett otvetydigt drag av manipulation" och "att Isaf hade växlat över till fullskalig upprorsbekämpning i Afghanistan var känt över hela världen men framställs som okänt i Regeringskansliet och riksdagen. "
Manipulerade riksdagsbeslut ingår inte i en öppen, demokratisk beslutsprocess. I en sådan, där alltså den svenska styrkans deltagande i upprorsbekämpningens offensiva operationer hade beskrivits i klartext, hade det önskade riksdagsbeslutet förmodligen inte tagits. Agrell visar i sin genomgång av Afghanistaninsatsen hur Sverige, på grund av påtryckningar och intressegrupper, drogs in i en Natokrigsoperation utan att ens vara medlem av Nato.
När detta sagts, är det å andra sidan lätt att hålla med de fem skribenterna om den stora betydelsen av den transatlantiska länken. Den har en central plats i det pågående samarbetet på att stärka försvaret av Östersjöregionen. Det viktiga här är att det gäller just Östersjöregionen. Det handlar inte ens i första hand om försvaret av Sverige, vars nationella säkerhet inte framstår som militärt hotad, utan om att skapa ett avskräckande försvar av regionen i dess helhet, i vilket Sverige har en avgörande, geostrategisk betydelse. Som Nato nyligen uttryckte det - eventuella aggressionsförsök i regionen ska mötas av ett ganska solitt regionalt svar, och Nato utgår från att Sverige är del av det. Den regionala logiken på 2000-talet är tvingande, eller som dåvarande försvarsministern Björn von Sydow uttryckte det redan på 90-talet: Sveriges första försvarslinje mot öster går nu på andra sidan Östersjön.
Därmed följer också att Sverige behöver stödja försvaret av de baltiska länderna. Förslaget i min första SvD-artikel var att Sverige fördjupar det pågående, bilaterala försvarssamarbetet genom att med utgångspunkt i Solidaritetsförklaringen öppna en dialog om vilket svenskt stöd grannarna prioriterar. De baltiska önskemålen om ett svenskt Natomedlemskap nämndes i min första artikel, men i Baltikum finns också andra, högt prioriterade önskemål. Ett sådant, som också framförs av Nato, är att förstärka försvaret av Gotland mot eventuella, plötsliga ockupationsförsök. En försiktig upprustning har nu inletts, som dock borde påskyndas. Det kan vara värt att minnas att det ryska intresset för Gotland är av gammalt datum - 1808 intog grönklädda ryska soldater under falsk flagg ön och proklamerade den som ryskt område "för all evig framtid".
Men om Nato behövs för att inte krig ska utbryta i Östersjöregionen, frågar de fem skribenterna, varför "ska Sverige då inte bli medlem i alliansen?" Svaret är enkelt: Sverige behöver inte bli medlem. Här i närområdet har Nato, inte minst USA, och Sverige samma mål. Sverige kan bli del av ett starkt, avskräckningsprofilerat försvarssamarbete i Östersjöregionen utan att riskera sin säkerhetspolitiska framtid genom ett Natomedlemskap, vars konsekvenser ingen kan överblicka.
Detta är nog mindre en fråga om generationsperspektiv än om att kunna klarsynt analysera och nyktert värdera alternativa säkerhetspolitiska handlingslinjer.
tidigare ambassadråd vid Sveriges ambassad i Moskva