This, too, shall pass när? - Trump och Putin väcker liv i rå maktpolitik - och samtidigt urholkas förtroendet för försvarsalliansen Nato.
This, too, shall pass - även detta är övergående. Abraham Lincoln kallade det persiska ordspråket “ett straff i triumfens ögonblick, en tröst i stunder av förtvivlan".
En kommentar belyser ett ämne ur flera infallsvinklar. Eventuella åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Efter den katastrofala Europaturnén är det säkert många som hoppas att Trumperan ska bli en blipp i kurvan för amerikansk politik. Men betydligt fler tycks se fenomenet Trump som ett uttryck för en djupare förändring, en förskjutning av de tektoniska plattorna i världspolitiken.
Financial Times-journalisten Martin Wolf kallar Trump en "plutopopulist", ett uttryck för att den marknadsliberala världsordningen kapats av girighet och demagogi. Den amerikanska analytikern Anne-Marie Slaughter ser både Trump och Putin som avatarer för en nygammal era av rå maktpolitik, med autokratiska ledare som ser politiken som ett nollsummespel och som föraktar samarbete och win-win-tänkande. Historiskt kan en parallell dras till Fredrik II av Preussen, vars brutala förakt för sin tids internationella umgängesregler öppnade för nya och aggressivare konflikter i Europa.
Att Nato blir ett offer i detta sammanhang är ingen slump, skriver Slaughter, och hon har rätt. Nato har i nära 70 år varit navet i en euroatlantisk säkerhetsordning. Först som västeuropéernas brandförsäkring under det kalla kriget. Sedan, under det som historiker kanske kommer att kalla "det långa 1990-talet", som stabilisator för den nya ordning som byggdes i hela Europa, inklusive med Ryssland, efter sovjetsystemets fall. För USA har Nato under hela efterkrigstiden varit det främsta instrumentet för att hävda en ledarroll i en viktig region.
Svensk Natodebatt andas ofta en övertro på formella avtal och institutioner. Men Nato präglas, i kontrast till det kontinentalt präglade, legalistiska EU, av anglosaxisk pragmatism. Nato bygger på politiska och militärstrategiska realiteter. "Det finns inga regler här, vi hittar på allteftersom", sa en diplomatkollega 1995, när Nato trevade sig fram i okänt politiskt landskap. Lätt hårdraget förstås. Men en intressantare fråga för en svensk journalist att ställa till Natoföreträdare än mantrat "får Sverige som ickemedlem hjälp av Nato om vi blir anfallna?" vore: "förväntar sig Nato att behöva tillgång till svenskt territorium för att försvara Baltikum?". Något rakt svar ska man förstås inte räkna med.
Nato inkarnerar idén om en transatlantisk ödesgemenskap. Grundbulten är tilliten till att musketörmottot "en för alla, alla för en", det vill säga det gemensamma försvarsåtagandet, gäller i skarpt läge. Försvarsalliansen har visat sig eminent kapabel att ställa om till nya lägen i Europa. Men priset för flexibiliteten är sårbarhet. Nato är helt beroende av medlemmarnas politiska vilja, framför allt den största och starkaste medlemmens, USA.
Att Trump formellt drar USA ur Nato är föga troligt. Men uttalanden av typ "vi försvarar bara dem som betalar för sig" urholkar förtroendet.
Varje amerikansk president sedan Harry Truman har hävdat att européerna bör betala mer för sitt försvar. Det är fullt rimligt, liksom att säkerhetspolitik, energiförsörjning och ekonomi är kommunicerande kärl. Det är ingen slump att Nato under det kalla kriget hade en gemensam oljeledning. Den rysk-tyska gasledning Trump kritiserat är kontroversiell också i Europa.
Men att amerikanska krav formuleras i utpressningstermer och sammanfaller med ett handelskrig gör det politiskt mycket svårt för Angela Merkel, Trumps främsta måltavla, och övriga européer att gå Washington till mötes.
Hur stämningen blir vid Natos 70-årsjubileum 2019, när ett nytt amerikanskt presidentval skymtar vid horisonten, återstår att se. Dock, historien tar inte slut nu heller. This, too, shall pass. Frågan är bara när.
Ulla Gudmundson är skribent och diplomat, författare till boken "Nato i närbild".