Trump är oberäknelig men konsekvent - Sara Norrevik, om att Donald Trump genom sina konfrontativa utspel vänder upp och ned på amerikanska utrikespolitiska traditioner.
Som kung George III, oberäknelig och besatt. Så uttrycker allt fler amerikaner president Donald Trumps irrationella beteende i utrikespolitiken. Många observatörer har vid det här laget gett upp försöken att placera Trumps utrikespolitik i en enhetlig strategi, ideologi eller doktrin.
Det här är en text från SvD Ledare. Ledarredaktionen är partipolitiskt oavhängig med beteckningen obunden moderat.
Några gemensamma nämnare finns dock. En är synen på diplomati som transaktionell, där USA förväntar sig omedelbara fördelar istället för att bygga långsiktiga institutioner. En annan är "toppmötespolitik" där själva mötet mellan ledare är en drivkraft snarare än en symbolisk slutpunkt på förhandlingar. En tredje är affektion för auktoritära ledare som får saker gjorda, och i synnerhet affektion för Rysslands ledare Vladimir Putin. Med Trumps syn på utrikespolitik finns inte en moralisk skillnad mellan demokrati och diktatur. Att visa styrka och att få synbara vinster är desto viktigare än att upprätthålla fria samhällen och rättigheter.
Oberäknelighet har också varit ett tema och något som Trump själv eftersträvar. Ena stunden lanseras en nationell säkerhetsstrategi som identifierar säkerhetspolitiska prioriteringar, i nästa stund motsägs dessa prioriteringar i presidentens tunga State of the Union-tal. Mötet med Nordkoreas ledare ställs plötsligt in, för att sedan komma tillbaka på agendan.
Om det är svårt att definiera Trumps utrikespolitik, så är det desto lättare att definiera vad den inte är. Multilateralism, globalisering och komplex interdependens är av ondo. Här ligger mycket av Trumps framgång, där han lyckats fånga väljare både till höger och vänster som inte köper globaliseringens "globaloney". De som är trötta på att USA otacksamt ska hjälpa länder i nöd utan att få något tillbaka. De som inte ser nyttan med ett enormt handelsunderskott trots att ekonomer bedyrar dess fördelar.
Trump drar helt enkelt nytta av USA:s utrikespolitiska paradox; aldrig har ett land varit så engagerat runt om i världen - ekonomiskt, militärt, diplomatiskt - med en befolkning så ointresserad av vad som händer utanför landets gränser.
Många av hans väljare förväntar sig därför att utrikespolitiken blir mer folklig. Det vill säga färre interventioner utomlands, en bättre handelsbalans, mindre frihandel - speciellt med länder som har billig arbetskraft - och inga onödiga allianser med länder som utnyttjar USA. Att sprida frihet och ekonomisk utveckling till andra länder, vilket har ingått i tidigare presidenters agenda, är inte längre aktuellt. Utrikespolitiken ska komma i andra hand och amerikaner i första hand.
Följaktligen har Donald Trump vänt upp och ned på utrikespolitiska traditioner med sina isolationistiska och konfrontativa utspel, inte minst mot allierade vänner i G7 och Nato. Handelspolitiken är i fritt fall, med ett fullskaligt handelskrig med Kina. Twitter har blivit arena för kärnvapenförhandlingar med Nordkorea och Iran.
Helsingforsmötet med Putin bekräftade mångas farhågor om att Trump var helt oförberedd på att träffa den tidigare KGB-agenten och lät sig duperas - bland annat genom att initialt gå med på ett utbyte där ryssar misstänkta för inblandning i USA:s presidentval kunde förhöras av FBI mot att amerikanska toppdiplomater och Putinkritiker skulle sändas till Ryssland.
Dessutom försvarade han inte sin egen underrättelsetjänst mot Putins beskrivning av den ryska påverkansoperationen.
Men kursändringen är långt ifrån komplett. Med USA:s överlägsna militära förmåga följer vissa förväntningar som det är svårt att skaka bort. Sammansättningen av det säkerhetspolitiska teamet i Vita Huset pekar på att USA:s aktiva roll i världen fortsätter och hittills har man svarat när till exempel Syrien har använt kemvapen mot sin egen befolkning. Och relationen med Ryssland är värre än den varit på decennier på grund av sanktioner som beslutats i USA:s kongress.
En ljusglimt för de som oroar sig för den liberala världsordningen är att Trumps mest omvälvande utrikespolitik bygger på antingen toppmöten eller exekutiva beslut utan förankring i kongressen. Vilket betyder att eventuella löften som utfästs av Trump snabbt kan omintetgöras av en kommande president. Det är alltså svårt för Trump att ensam kullkasta USA:s roll i världen utan hjälp av kongressen och andra institutioner.
Författarna av USA:s konstitution hade just Kung George III i åtanke när de lade in tydliga begränsningar av presidentens makt. Det borde vara betryggande. Problemet är att kongressen under många år har gett presidenten möjligheter att kringgå den normala beslutsprocessen. Presidenterna Bush och Obama tänjde ytterligare på dessa regler. Numer kan presidenten skicka trupp till utlandet eller införa dramatiska handelstullar på egen hand, något som tidigare krävde godkännande av kongressen.
Ju fler undantag som kongressen ger till Trump desto svårare blir hans politik att reparera för en kommande president. En andra mandatperiod med Trump kan därför kullkasta USA:s traditionella roll i världen, men den kan också fortsätta enligt vanan om senaten och representanthuset håller i tyglarna. I november är det är upp till folket om de vill ha en Kung Donald.
Sara Norrevik, doktorand i statsvetenskap vid State University of New York i Buffalo, Fulbright-stipendiat och fellow vid tankesmedjan Frivärld.