USAs stridsvagnar i Europa signal till Putin - Genom Europa rullar sedan i helgen stridsvagnar, pansartruppfordon och tung krigsmateriel när NATO drar igång ett trettiotal övningar i framför allt Polen och Baltikum. Från USA kommer dessutom en hel pansarbrigad som förläggs till Polen.
BONN Pansarbrigaden 1st Armored Brigade Combat Team "Ironhorse" från Fort Hood i Texas landade i helgen i den belgiska hamnen Antwerpen. Ombord på skeppen var cirka 3 500 soldater, 87 tunga stridsvagnar, 138 pansarskyttefordon, haubitsar och flera tusen transportfordon.
Från Antwerpen går det nu på räls och trailer nästan 100 mil genom Belgien och Tyskland till sammanlagt åtta garnisoner i Polen. I omvänd riktning rör sig 2nd Armored Combat Team från Fort Riley som är på väg hem efter nio månader i Polen.
Det är en gigantisk rotation och en logistisk utmaning som bottnar i 1997 års samarbetsavtal med Ryssland, i vilket NATO lovar att inte permanent stationera ut större stridande förband på den 1991 upplösta Warszawapaktens område.
När avtalet slöts och Nato-Ryssland rådet inrättades var detta inte något större problem. Men sedan kriget i Ukraina och annektionen av Krim gör NATO allt för att lugna oroliga medlemmar i öst - och varna Vladimir Putin - genom en förstärkt militär närvaro och manövrar som ska demonstrera alliansens beslutsamhet.
Några av de största övningarna hålls i år i Estland, Lettland, Litauen och Polen. Redan avslutad är SIIL 18 i Estland med över 10 000 soldater. Från och med juni och tre veckor framåt pågår USA-ledda Saber Strike med 18 000 soldater från 19 NATO-länder. Samtidigt tränar i Lettland 2 500 soldater i övningen Summer Shield.
Årets största NATO-manöver är Trident Juncture i Norge och i Öster- och Nordsjön med cirka 35 000 soldater, 70 fartyg och 130 flygplan i oktobers. Det är en första i en serie storskaliga manövrar som under kommande åren ska säkerställa att alliansen styrkor förmår samarbeta och är beredda att svara på hot var det än kommer ifrån.
En av de största utmaningarna är gränserna i Europa och olika nationelle bestämmelser som försvårar trupptransporter. Det börjar redan i Nordsjöhamnarna Rotterdam, Antwerpen och Bremerhaven där det saknas hamnarbetare som är utbildade på att lossa och köra stridsvagnar. Dessutom råder brist på allt från trailer till järnvägsvagnar lämpade att transportera tunga fordon.
Problemen uppdagades först när NATO började skicka trupper österut under Krimkrisen och militärledningen konfronterades med tulltjänstemän, byråkrati och olika regelsystem.
- För vissa fordon var vi tvungna att fylla i formulär på mer än hundra sidor, berättade nyligen den dåvarande amerikanska överbefälhavaren i Europa, Ben Hodges, i en intervju med Frankfurter Allgemeine Sonntagszeitung.
Experter vid amerikanska arméns logistikcentrum i tyska Kaiserslautern säger till tidningen att papperskriget betydde att man behövde 30 dagar innan de första fordonen kunde rulla. I dag har det krympt till 5 dagar. Men ambitionen är enligt Ben Hodges att "vi på vårt område måste kunna röra oss minst lika snabbt som ryssarna på sitt territorium".
Under det kalla kriget var det enklare. Då hade USA nästan en kvarts miljon soldater stationerade i dåvarande Västtyskland som var frontstaten i ett möjligt krig med Sovjetunionen och Warszawapakten. Landet var fyllt med krigsmateriel och allt var förberett för att möta en invasionsstyrka.
Men 2013 skickades de sista amerikanska stridsvagnarna hem. Kalla kriget var över. Sovjetunionen existerade inte längre och större delen av den 1991 upplösta östliga försvarsalliansens medlemmar var nu NATO-medlemmar.
I dag fylls förråden på igen. Bland annat planerar de amerikanska styrkorna att placera ut materiel för uppåt 4 mekaniserade brigader i Tyskland, Belgien och Nederländerna.