Utan säkerhet har vi inget annat heller - Magnus Petersson, om att en trovärdig säkerhets- och försvarspolitik måste stå överst på dagordningen för nästa regering.
Det händer mycket i världen just nu. Det mesta är av godo, utan att det för den skull syns i medierna. Men det finns också en hel del skäl till oro, och särskilt för en liten, omvärldsberoende, allianslös stat i Europas nordliga periferi. Vi vet att den västliga, liberaldemokratiska världsordningen - karakteriserad av samarbete mellan demokratierna, multinationella institutioner (som EU och Nato) och internationell rätt - är under stark press från flera håll samtidigt.
Det här är en text från SvD Ledare. Ledarredaktionen är partipolitiskt oavhängig med beteckningen obunden moderat.
* För det första. Revisionistiska stormakter, särskilt Kina och Ryssland, försöker undergräva den rådande ordningen. De uppträder aggressivt mot sina grannar, hävdar intressesfärer, bryter mot normer och regler samt försöker slå split bland våra allierade och vänner genom olika typer av oönskad påverkan (till exempel valpåverkan).
* För det andra. USA:s nationalistiska regering har tydligt deklarerat att den inte tänker fortsätta uppträda som garant för den rådande ordningen, och den förstärker därmed problemen i det internationella systemet. Motkrafterna i president Donald Trumps administration har successivt neutraliserats. De senaste exemplen är stabschefen John Kellys och försvarsminister Jim Mattis avgång.
* För det tredje. Vi har ett Europa som till stora delar befinner sig i en finansiell och politisk kris, vars effekt är tilltagande inre slitningar i EU och NATO; mellan Nord- och Sydeuropa, genom den uppslitande Brexit-processen och genom illiberala strömningar i flera av Europas länder.
Småstater som Sverige är direkt beroende av att det internationella systemet präglas av samarbete, fungerande kollektiva institutioner, gemensamma regler, normer och regimer. En världsordning där "makt är rätt", där den starkaste har mest rätt, innebär att stormakterna genomdriver sina agendor på småstaternas bekostnad.
Det är därför ett vitalt svenskt säkerhetsintresse att motverka dessa destruktiva krafter, som ytterst kan underminera den västerländska civilisationen och därmed vårt sätt att leva. Vad ska då den svenska regeringen göra? Först och främst vore det naturligtvis bra om en stark och handlingskraftig regering röstades fram av riksdagen i nästa vecka. Långdragna regeringsförhandlingar och politisk oenighet utgör inte ett demokratiskt problem, som många verkar tro, utan ett trovärdighetsproblem gentemot omvärlden.
För det andra behöver regeringen börja föra en trovärdig säkerhets- och försvarspolitik, något som både borgerliga och socialdemokratiska regeringar har misslyckats med de senaste 20 åren. Försvaret måste kunna vara operativt över tid, kunna göra fler saker samtidigt och i mer än en riktning samtidigt. Om inte det sker är det varken trovärdigt i medborgarnas, motståndarens eller potentiella allierades ögon.
Som den senaste debatten om försvarssektorns funktionssätt har visat, är det långt ifrån bara tillskott av resurser som behövs. Redan för fem år sedan visade Riksrevisionen i flera rapporter att regeringen inte klarade av att styra försvarssektorn, och att försvarssektorn inte klarade av att implementera demokratiskt fattade beslut. Nyligen kom Statskontoret och Ekonomistyrningsverket fram till samma sak. Inom vilket annat politikområde skulle detta accepteras?
Regeringen måste komma tillrätta med detta problem samtidigt som den höjer försvarsanslagen i en takt som gör det möjligt för sektorn att absorbera de nya resurserna och att använda dem på ett ändamålsenligt sätt.
Slutligen behöver regeringen kämpa för att EU och Nato håller ihop och att den transatlantiska länken inte brister. Ett svenskt Nato-medlemskap må vara önskvärt, men är just nu politiskt helt orealistiskt. Bättre då att använda Sveriges goda renommé som Nato:s mest betrodda partnerland till att fullfölja samarbete och integration i Nato och med de Nato-länder, inklusive USA, som så önskar.
Det är vad en ny regering borde ägna sig åt innan den tar itu med något annat. För om vi inte har säkerhet så har vi ingenting annat heller.
MAGNUS PETERSSON är professor vid Institutt for forsvarsstudier i Oslo.
Tf