Varför lita på USAs militära omdöme? - De svenska Natoförespråkarna hävdar att ett svenskt Natomedlemskap är nödvändigt - utan att se några skuggor ibilden. Men även riskerna med ett så stort, komplicerat och långsiktigt åtagande behöver lyftas och värderas, skriver Krister Eduards, tidigare ambassadråd i Moskva.
Förespråkarna av ett svenskt Natomedlemskap blir alltmer artikulerade. Ett växande antal inlägg och kommentarer presenteras av publicister och politiker, militärer och diplomater. Den ryska upprustningen och den växande hotbilden mot länderna i Östersjöregionen sägs entydigt tala för ett svenskt medlemskap i Nato.
Det är lätt att hålla med avseende Rysslands roll. Sedan år 2000 genomförs en bred återställaroperation av den nuvarande, revanschistiskt profilerade regimen i Moskva. Den fullföljer en stark rysk historisk tradition, expansionen. Ryssland har under flera hundra år erövrat grannländer. Men i dag har stora, tidigare ockuperade territorier gått förlorade. Det är lätt att förstå att en regim, representerande vad som skulle kunna kallas den djupa staten iRyssland, vill återställa förlorad makt - i likhet med vad Stalin åstadkom genom deltagandet iandra världskriget.
Med fog känner sig många oroliga i de baltiska staterna, som trots sina Natomedlemskap har utsatts för rysk aggression. Risken för fortsatt aggression är tydlig, även om det i dag framstår som osannolikt att den skulle ta sig formen av militära, väpnade angrepp på Natoanslutna stater.
De svenska Natoförespråkarna hävdar alltså nu att även ett svenskt Natomedlemskap är nödvändigt. Men att ett så stort, komplicerat och långsiktigt åtagande torgförs utan att problematiseras väcker undran. Det känns förvånande att ingen av alla dessa Natoförespråkare - särskilt de erfarna och meriterade diplomaterna - ser några skuggor ibilden av ett svenskt Natomedlemskap.
Ty visst rymmer den bilden också skuggor. Frågan måste ställas: Vilka är problemen i att Sverige genom ett Natomedlemskap inlemmas i den internationella säkerhetsstruktur som leds av Förenta staterna?
Resultaten av de amerikanska bidragen till internationell säkerhet har varit och är fortfarande i dag blandade. Givetvis finns högt uppskattade amerikanska insatser i andra länder, men raden av interventioner med avskräckande resultat är lång. Det kan räcka att nämna några - Vietnam, Cuba, Nicaragua, Afghanistan, Irak - för att påminna om problematiken.
Någon kan säga: Dessa fall är ju historia, de kan inte tas till intäkt för att ifrågasätta ett Natomedlemskap! Men Afghanistan är nu, liksom Irak. Och även om den nuvarande administrationen i Washington framstår som återhållsam, vet ingen vilka säkerhetspolitiska linjer nästa administration kommer att lansera.
Det finns en omfattande, erfarenhetsbaserad, även amerikansk, kritik av grundproblemen i det amerikanska säkerhetspolitiska agerandet över tiden. Bland de återkommande - synbarligen inneboende - svagheterna framhålls en bristfällig analys av konfliktorsaker och samband, en sammanblandning av målen för en intervention, en förkärlek för problemlösning med militära medel, bristande konsekvensanalyser, och en oförmåga eller ovilja att hålla ut så länge som processen skulle kräva.
Just Irak illustrerar flertalet av dessa brister. Den officiella anledningen till angreppet - massförstörelsevapnen - existerade inte. Syftet med insatsen sades vara att skapa demokrati i landet, medan det i efterskott har framgått att det stora intresset - liksom ien rad andra fall - var att bevaka amerikanska ekonomiska intressen. Konsekvenserna av att ersätta den befintliga maktbalansen i landet med en på amerikanska kriterier baserad och designad maktbalans hade varken utretts eller värderats. Och när processen började spåra ur, fick den shiitiske premiärministern al Maliki grönt ljus av USA att börja rensa ut sina sunnitiska konkurrenter, vilka strax gick i väpnad opposition - och världen fick IS.
Ska Sverige bidra till en (om än marginell) förstärkning av den amerikanska säkerhetspolitiska dominansen i världen? Ska Sverige lägga sin säkerhetspolitiska framtid i ett system under Washingtons ledning genom ett medlemskap i Nato?
Mot denna kritik kan Natoförespråkarna invända att ett Natomedlemsland har rätt att mäla sig ur en kommande Natooperation. Ja, det är formellt möjligt, men det är samtidigt uppenbart att ett medlemskap kan öka risken att dras in i konflikter, även isådana där Sverige inte stödjer den amerikanska linjen. Påtryckningar och intressegrupper av skilda slag kan förväntas driva på för svensk medverkan iolika Natooperationer. Afghanistan illustrerar redan hur Sverige, utan att ens vara medlem av Nato, har dragits in i en Natokrigsoperation, som sannolikt aldrig hade godkänts i en öppen, demokratisk beslutsprocess.
Nej, riskera inte Sveriges säkerhet genom ett Natomedlemskap. Sverige bör i stället fortsätta samarbeta bilateralt med stater, Natomedlemmar och andra, som är intresserade av att skydda Östersjöregionen från eventuella angrepp, både militära och andra. Så kan Sverige både bli en integrerad del av en avskräckningsorienterad försvarsgemenskap och ta sitt ansvar för en större stabilitet och säkerhet i regionen.
Dialogen med grannländerna kan förstärkas med hjälp av 2009 års solidaritetsförklaring, som antogs som en konsekvens av att Sverige samma år tillträdde EU:s Lissabonfördrag med dess solidaritetsklausul. Förklaringen "Sverige kommer inte att förhålla sig passivt om en katastrof eller ett angrepp skulle drabba ett annat medlemsland eller nordiskt land" är vag och har väckt undran hos våra grannar, om vilket stöd de skulle kunna räkna med.
Sverige kan bidra till större klarhet och säkerhet i regionen genom att med utgångspunkt i solidaritetsförklaringen, och därmed inom Lissabonfördragets europeiska säkerhetsramverk, öppna en dialog om vilket svenskt stöd grannarna prioriterar. Önskemål om ett svenskt Natomedlemskap har framförts, men i Baltikum finns också andra, högt prioriterade önskemål som bör övervägas på svensk sida.
Säkerhetsdialogen bör också rymma svenska prioriteringar inom samarbetet. Högt upp på den listan bör sättas ett återupptaget arbete för en kärnvapenfri zon i vår del av Europa. Konsekvenserna av en kärnvapenkonflikt är så fasansfulla, att även det synbarligen mest omöjliga av uppdrag måste prövas.
Riskerna med ett svenskt Natomedlemskap behöver lyftas och värderas. Sverige har bättre alternativ för att stärka stabiliteten och säkerheten i närområdet.
tidigare ambassadråd vid Sveriges ambassad i Moskva