Vilken makt har ett EU med stängd dörr? - Vilken soft power har EU kvar, om de som knackar på dörren inte längre kan drömma om att få komma in?
Det här är en text från SvD Ledare. Ledarredaktionen är partipolitiskt oavhängig med beteckningen obunden moderat.
Natolin i Warszawas utkant år 2000 - vi var 80 masterstudenter från 30 europeiska länder som i ett år skulle studera europeisk integration och utvidgning. Hälften av oss var från EU-länder och hälften från kandidatländer eller längre österut. Muren hade fallit ett tiotal år tidigare, demokratiseringen av det forna Warszawa-blocket hade kommit olika långt.
De nyblivna demokratierna sökte sig västerut för både militärt skydd (Nato) och politiskt samarbete (EU). Vårt hem för ett år, Polen, hade nyligen släppts in i Nato tillsammans med Ungern och Tjeckien. Estland, Lettland och Litauen hade ännu inte accepterats som medlemmar. Östutvidgningen av EU hade ännu inte hänt men inom fem år skulle EU ha tio medlemmar till och det var kring detta en stor del av vår utbildning kretsade.
Genom studierna, men ännu mer genom mina medstudenter från hela centrala och östra delen av Europa, fick jag inblick i vad drömmen om EU handlade om. Det var trygghet, en bekräftelse på att vara en västerländsk demokrati i stället för en sovjetisk vasallstat, och drömmen om en välståndsutveckling för att nå upp till övriga Europas nivå.
Jag är övertygad om att hoppet om skydd från Nato och möjligheten att bli en del av EU och återvända till en europeisk gemenskap bidrog till att länderna i Centraleuropa snabbt utvecklades till fredliga och demokratiska marknadsekonomier. EU:s dörr, öppen men med inträdeskrav på rättsordning, demokrati och marknadsekonomi, gav EU "soft power" att prägla sitt närområde.
Är vi beredda att fortsätta EU:s utvidgning? Efter brexit och med en pappmugg tillhörande en EU-migrant utanför närlivs kanske det inte är den självklara tanken, men vad är EU, och vilken mjuk makt har EU kvar, om vi inte kan erbjuda den drömmen till de europeiska länder som knackar på dörren: Albanien, Montenegro, Nordmakedonien och Serbien. Det femte kandidatlandet, Turkiet, verkar just nu ha en annan väg utstakad för sig av Erdogan.
Samtidigt har Nato förändrats. Även om försvarsalliansen också genomgår en utvidgningsprocess och både Albanien och Montenegro redan är medlemmar så faller förtroendet för Nato kraftigt i Turkiet. I många Natoländer tvivlar invånarna på försvarsgarantin vilket SvD rapporterade för en tid sedan.
Något annat vore också konstigt. Högsta befälhavare för några av Natos största styrkor verkar inte värna samarbetet. Trump har hotat offentligt att inte uppfylla försvarsförpliktelsen och Erdogan har skickat in sin krigsmakt i Syrien mot de krafter som stöts av USA. Macron har ifrågasatt försvarsgarantin, USA:s vilja och kallat Nato hjärndött.
EU:s första utvidgning (Storbritannien, Irland och Danmark) tog lång tid. Charles de Gaulle ville inte släppa in Storbritannien. Enligt min franska professor krävde den gamle generalen att hon, Storbritannien, i så fall skulle komma "naken", det vill säga utan den särskilda länken till USA. Som tur är gav Frankrike till slut med sig. I dag är det hans efterträdare Emmanuel Macron som enligt fransk sed ifrågasatt fortsatt EU-utvidgning även om han verkar modifiera sig en smula.
Men frågan är om han har tänkt på effekten. Har EU någon påverkansförmåga för demokrati, handel, marknadsekonomi och rättsprinciper i sitt närområde om man stänger dörren?