Yrsa Grüne Ökad förvirring om Nato i Finland - Lättade eller tätnade dimman kring Finlands säkerhetspolitiska linje? Yrsa Grüne rapporterar från Gullranda-samtalen.
GULLRANDA. De årligen återkommande så kallade Gullrandasamtalen, Finlands säkerhetspolitiska presidentkonferens, ordnades för fjärde gången den 19-20 juni. För första gången var Sverige inbjudet att delta i evenemanget. Tidigare har bara ett hundratal inbjudna från olika sektorer inom det finländska samhället deltagit i evenemanget på presidentens sommarresidens Gullranda i Nådendal.
Initiativet till detta utrikes- och säkerhetspolitiska forum är president Sauli Niinistös eget. Efter att som nyvald president ha deltagit i svenska Folk och försvars rikskonferens i Sälen ville han skapa en plattform för att skapa en bred dialog. I Finland är det presidenten som i samråd med regeringen leder utrikespolitiken.
Eftersom temat detta år var det finsk-svenska militära samarbetet var det naturligt att inbjudan också gick till representanter för svensk politik, inklusive statsminister Stefan Löfven.
I sitt tal på söndagskvällen betonade Löfven att små stater ska "stå upp för folkrätten". Hur långt till exempel Sverige är redo att gå för att försvara den sade han inte. Förmodligen handlade hans uttalande om att Sverige är kandidat för en plats inom FN:s säkerhetsråd, en viktig fråga för den svenska regeringen och aktuell inför kommande veckas omröstning.
Löfven tog kategoriskt avstånd från möjligheten att den sittande regeringen skulle ansöka om ett medlemskap i Nato. I Finland tolkades detta som att Finland är öppnare för möjligheten att ansluta sig till Nato, eftersom den så kallade Natooptionen finns med i den finländska regeringens utrikes- och säkerhetspolitiska redogörelse som i fredags lämnades till riksdagen.
Men när den svenske före detta ambassadören Mats Bergquist på måndagen inför tv-kamerorna talade om att det i Sverige finns en plan A som är den militära alliansfriheten och Sveriges officiella linje - och en plan B som möjliggör omprövning om Sverige skulle utsättas för ett väpnat angrepp - skapade det förvirring i Finland. "Det verkar som om Sverige ändrat åsikt när besättningen byttes", kommenterade president Sauli Niinistö saken på måndagskvällen i finsk tv.
I själva verket kan Bergquists uttalande tolkas som att också Sverige har en Natooption men att man inte säger ut det.
I Finland - och inte bara här - lyfts Sveriges 200 år av fred ofta upp som ett föredömligt exempel för andra länder. Det var också 200 år av fred som Löfven gav som motivering till varför den militära alliansfriheten gagnar Sverige. I samtalen senare under mötet på Gullranda framfördes ändå en annan tolkning.
En uppmaning kom från svenskt håll om att det gäller att se upp för politiker som hänvisar till Sveriges 200 år av fred. Den kan också ses som ett sätt att med hänvisning till att man som ett litet land kan frånskriva sig ansvaret för inblandning i andra länder.
Sådana påminnelser är inte långsökta. I ett avsnitt av den svenska tv-serien Tänk om där Fredrik Lindström spekulerar i vad som kunde ha hänt om historiens gång tagit en annan riktning än den gjorde, nämns det att Sveriges 200 år av fred inleddes i och med att landet förlorade Finland till Ryssland i kriget 1808-1809 år.
Att den svenska kritiken mot Ryssland är hårdare än den finska är ingen nyhet. Sverige betonar beredskapen, Finland dialogen. Så när den svenska riksdagsledamoten och före detta försvarsministern Karin Enström (M) frågar president Niinistö varför Finland i detta spända läge har bjudit in Rysslands president Vladimir Putin på besök framträder skillnaden tydligt.
Bakom alla argument ligger naturligtvis geopolitiken. "Försök föreställa er att Ryssland skulle ligga där Norge nu ligger", sade presidenten i sitt slutanförande. I sig är ett ryskt besök på hög nivå kort efter Gullrandasamtalen ingen ovanlighet. Att det i år sker kort före Natos toppmöte i Warszawa och i ett spändare läge än förr gör att besöket framträder i en annan dager.
Den fråga som fortfarande väntar på sitt svar när det gäller det i allt högre grad integrerade militära samarbetet mellan Finland och Sverige är hur den politiska strategi som ska definiera utvecklingen ska se ut. Trots betoningen av det bilaterala mellan våra två länder, förstärkt med bilaterala icke bindande avtal med USA, Storbritannien och andra länder, kommer man inte i längden undan med "optioner". Det krävs politiska beslut, oberoende av om man väljer att gå in i Nato eller stanna utanför.
Både Finland och Sverige måste vara beredda på att det kan uppstå en situation där man kanske inte ens hinner informera varandra i god tid. Varje land ser till egna intressen och det gäller inte bara stormakterna.
YRSA GRÜNE är utrikes- och säkerhetspolitisk kommentator i Hufvudstadsbladet i Helsingfors. Hennes förra artikel handlade om hur Finland förstärker gränsen mot Ryssland.