Dagens England är långt från Tipsextrafotbollen - Sverige mot England. Så mycket historia. Så många minnesbilder. Men dagens engelska landslag är inget arrogant, hybristuggummituggande benknäckargäng. Är ödmjukhet den vinnande formeln för Three Lions?
Efter att Sverige avfärdat Schweiz bröt England sin eviga förbannelse och - kors i taket - vann en straffsparksläggning. Colombia kvitterade i slutminuten under ordinarie tid, men efter den mållösa förlängningen hade engelsmännen, för en gångs skull, de bästa nerverna.
Detta är en personligt skriven text. Eventuella åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Nu väntar Sverige i kvartsfinal, på lördag i Samara. Det svenska laget flög direkt efter 1-0-segern i S:t Petersburg tillbaka till basen i Gelendzjik vid Svarta havet, medan England kom "hem" till sin camp i S:t Petersburg sent på natten för att ladda om batterierna.
Engelska tabloider och experter snackar redan om final; att Sverige utan Zlatan Ibrahimovic är rena drömmotståndet, och att Ryssland eller Kroatien därefter inte har någon chans att stoppa Three Lions väg till en efterlängtad VM-final.
Det är onekligen något väldigt speciellt med engelsk fotboll och självbilden - eller snarare bristen på självbild - och har så varit så länge jag kan minnas.
Guldet 1966 är fortfarande enda gången som fotbollens hemland varit i en VM-final. Semifinalen 1990 är näst största framgången.
Ändå är det samma visa inför i stort sett varje mästerskap: "den här gången kommer England att gå hela vägen". Hybrisen lever sitt eget liv, oavsett resultat och konkurrens. Och jag har sett flera utpekade "gyllene generationer" misslyckas.
Englands VM-facit på 2000-talet: kvartsfinal 2002, kvartsfinal 2006, åttondelsfinal 2010 och ut i gruppspelet 2014.
Förbundskaptener har kommit och fått sparken, efter skandaler eller fiaskon. Allt som spelare och ledare gör - ja, även deras familjer - nagelfars in i minsta detalj. Kritiken är skoningslös när det går snett, som fiaskot i VM 2014 och uttåget mot Island i EM för två år sedan.
Det är länge sedan England var en stormakt rent resultatmässigt i fotbollsvärlden och det ansågs vara något oerhört speciellt att besegra dem. Tänk; Agne Simonsson fick SvD:s bragdguld 1959 för sina två mål i vänskapslandskampen på Wembley som Sverige vann med 3-2. Samma år som Ingemar Johansson alltså erövrade VM-titeln i tungviktsboxning.
Sverige har av tradition gjort bra insatser mot England. Det är som om svenska spelare höjer sig en nivå när de ställs mot kaxiga, tuggummituggande, övermodiga britter. Som Glenn Hysén 1988, då han belönades med sex getingar av Expressen. Eller Zlatan Ibrahimovic med sina fyra mål i den minnesvärda invigningsmatchen på Friends arena 2012.
Att möta England i VM - i en kvartsfinal dessutom - är en dröm för alla fotbollsälskare. Inte minst för förbundskapten Janne Andersson. När jag träffade honom för en timslång intervju före VM berättade han hur mycket Tipsextrasändningarna på 1970-talet betytt för honom.
- Redan på måndagskvällarna pratade man om vilken match som skulle komma i Tipsextra på lördagen. Bilden för mig av Tipsextra och engelsk fotboll är Wolverhamton, en leråker, orange boll och Ken Hibbitt som skjuter från trettio meter, sa Janne.
Tipsextra var då. Premier League är nu.
Och engelsk fotboll något helt annat. Precis som dagens landslag.
Där Sverige spelar en klassisk 4-4-2-fotboll, med stark defensiv och ett hårt jobbande kollektiv som främsta kännetecken, använder sig England av trebackslinje och speediga wingbacks i en 3-5-2-uppställning. Teknik, fart och kombinationer är ledord. Spelet så långtifrån den traditionella Tipsextrafotbollen man bara kan komma.
Förbundskaptenen Gareth Southgate satsar ungt. Tio av spelarna som startade mot Colombia är födda på 90-talet, att jämföra med fem i den svenska startelvan mot Schweiz.
Framför allt har det nya engelska landslaget en helt annan mental framtoning än tidigare upphaussade upplagor. Gareth Southgate är ödmjuk, närmast lågmäld, med engelska mått mätt, och säger sig ha väldigt stor respekt för Janne Anderssons hyllade landslag. Han kan sin fotbollshistoria och vet att Sverige har ett bra facit mot England.
På lördag i Samara, där Volga sakta flyter fram och oljekällorna utgör stadens industriella nav, kan Sverige inte räkna med engelsk underskattning.
Är det möjligen så att ödmjukhet, i kombination med en nyfunnen nyvunnen självbild, är det engelska landslagets nya framgångsformel?