Det galna slutet ett stycke svensk fotbollshistoria - När Oliver Giraud med ett tekniskt bravurnummer skickade in 1-0-målet så trodde jag att Sverige fastnat med skägget i brevlådan, men kvitteringen kom som ett brev på posten gjorde på den gången den fungerade från hans look-a-like Jimmy Durmaz med ett mål som nästan var identiskt.
Antoine Griezmann skickade iväg en kanonfrispark som Robin Olsen räddade och Emil Forsberg kvitterade med en lika bra som Hugo Lloris parerade.
Och jag tror att vi var många som satt i sofforna som i vanliga fall tyckte att olika är bra, men tyckte att lika den här kvällen faktiskt var lika bra.
Inte minst eftersom Frankrike hade styrkan, energin och ambitionen att forcera in ett mål i slutminuterna.
Då skrevs i stället ett stycke klassisk svensk fotbollshistoria, som vi kommer att snacka mycket om och som kanske, kanske en dag kommer att rubriceras om långskottslobben som sköt oss ända till Ryssland.
Plötsligt satte stackars kaptenen Hugo Lloris hela Frankrike med skägget i brevlådan i stället, en sådan där lite överlägsen och onödigt självsäker utflykt som egentligen inte går att förklara.
Och hans snedspark hamnade hos precis den spelaren den skulle hamna och efter några evighetssekunder skrev Ola Toivonen in sig bland odödliga matchhjältar. Ett precisionsarbete utan tid att tänka, exekverat med total perfektion.
Det är sånt som inte händer och när det ändå händer så är det alldeles obegripligt underbart.
Någonstans tror jag inte det är en slump att det händer med det här landslaget. För förbundskaptenen Janne Andersson har på kort tid skapat ett retrolag med klassiska svenska egenskaper. Ett lag där alla jobbar för varandra, gör varandra bättre och på något märkligt sätt hela tiden tycks veta var de andra är. Vilket förstås heller inte är en slump, utan handlar om ett tydligt taktiskt arbete.
Det finns en krydda i det här laget också. Det finns ingen Zlatan, men det finns individualister som kan glimta till och utmana, är vana att möta världsstjärnor i vardagen också.
Det är svårt att inte älska det här laget - alldeles oaktat vilka elva som finns på planen. Håller ni inte med?
Att växa med uppgiften tillsammans - det är något alldeles extra, det var svensk lagidrotts signum en gång i tiden. Men också att växa med andra. Låt mig ta ett konkret exempel - under Erik Hamrén var enligt mig Andreas Granqvist en svajig historia. Med kaptensbindeln på armen, en ung Victor Nilsson Lindelöf bredvid sig och en tydlig struktur på försvarsspelet, står nu "Granen" rak som en fura (om det nu är möjligt) i en skånsk höststorm och blåste bort boll efter boll från det svenska luftrummet.
Jag måste faktiskt lyfta "Granen" som en symbol i ett fantastiskt väl fungerande svenskt kollektiv.
Hur långt kan nu detta bära? Nja, Frankrike vinner förstås ändå gruppen till slut, men andraplatsen lever i väldigt hög grad och Sverige fick lite hjälp på traven av Vitryssland som spelade bort Bulgarien.
Off topic - jag tror det dreglades i många tv-soffor i Malmö med omnejd.
Jimmy Durmaz och Ola Toivonen, målskyttarna som till vardags är bänkade i just franska Toulouse, vore naturligtvis drömförstärkningar att plocka hem till Malmö en dag.