För sent kände man igen landslaget - Till slut dök ett svenskt landslag upp som gick att känna igen. Om jag är glad för det? Sällan. Mest förbannad.
Idéerna. Kampen. Ilskan. Löpvilligheten. Klokheten. Sverige såg ut som ett lag. Sverige var ett lag som stod emot och hotade ett på pappret överlägset motstånd.
Marcus Berg kunde förstärkt hoppet direkt om han visat lite mer kyla i kvällshettan.
När Radja Nainggolanj pricksköt 1-0 återstod endast en förhoppning om att ett svenskt landslag skulle dra den största vinstlotten i fotbollens tombola.
Där har ni en snabbsummering av en avslutande mästerskapsmatch.
Likaså en summering av förbundskaptensepoken Erik Hamrén.
Förutom i de fyra avslutande EM-halvlekarna har han allt för ofta litat till slumpen och underverk snarare än strukturerad planering.
Förväntningarna inför EM låg på en sund nivå. Det fanns tillräckligt med erfarenhet, ungdomlig entusiasm och hygglig kvalitet för att jag före EM såg något som liknande det jag såg under sista dansen i Nice.
Att kräma mycket ur ett begränsat material är en förbundskaptens ansvar. Och när kollektiv inte fungerar i varje ögonblick går det alltid att kompensera med det mest basala; att spela med hjärtan utanpå tröjorna. Likt ett Wales, eller för den delen Island.
Sverige stred tappert, slängde in offensiva kort i sin jakt och tackade för sig genom att göra sin bästa insats i turneringen. Men allt det man visade nu borde de visat i Paris för tio dagar sedan. Det var där åttondelen gick upp i rök.
Premiärer slår an tonen i ett mästerskap. Hamrén valde fel taktik (delvis scoutmiss), formsvaga spelare och förändringarna gjordes alldeles för sent. I matchen Sverige behövde vinna.
Under sina år förlitade sig Hamrén även i stor utsträckning på att Sveriges ende världsspelare skulle lösa knutar och förlösa. Fotboll på högsta internationella nivå fungerar sällan så. Det är fortfarande en gåta att inte en assisterande förbundskapten, med specialkunskaper om hur en defensiv organisation byggs, anställdes tidigt. Istället valdes hörnstenarna bort. Organisation, kollektivt tänk, frihet under ansvar, hjälp varandra att göra varandra bättre.
Bara så kan ett Sverige, numera utan Zlatanspets, bevisligen åstadkomma något att tro på. Kanske även närma sig de allra största igen. Kan mindre nationer kan Sverige.
Jag är väldigt glad över att nyblivna landslagspensionärerna Andreas Isaksson, Kim Källström och Zlatan Ibrahimovic under sista kvällen med gänget slapp en lång Golgatavandring. De har gjort insatser som ska hyllas härifrån till evigheten, och lämnade den stora mästerskapsscenen med stil.
Vi packar ner en svensk insats som trots lyftet mot världstvåan Belgien knappast kan få betyget godkänt. Erik Hamrén tog landslaget till två av tre mästerskap. Det känns kanske inte rätt att slå honom i huvudet med det testamentet. Men det skaver att Sverige i båda slutspelen slarvade och kändes oförberedda när festen väl började.
Det har varit en berg- och dalbane-färd utan dess like under Hamrén. Efter den måste svensk fotboll få andas. Det ska utvärderas och vädras ut. Och även om storstädning är något av det tråkigaste som finns, brukar känslan av tillfredsställelse infinna sig efteråt.