Kramvänlig Zlatan i nya SVT dokumentären - Zlatan Ibrahimović är på sitt allra soligaste humör i SVT-dokumentären "Zlatan - för Sverige i tiden". En film som mest av allt får Jan Söderqvist att vilja ge den framgångsrika fotbollsspelaren en kram.
Onsdagen den 14 november 2012 invigdes den nya nationalarenan för fotboll, Friends i Solna, med en landskamp mellan Sverige och England. Jag vågar påstå att de flesta med minsta fotbollsintresse minns den kvällen och att de för alltid bär med sig en alldeles särskild sekvens.
En recension är en kritikers bedömning av ett konstnärligt verk.
Det är inte Zlatan Ibrahimovićs första mål, då han vrickar in en egen retur upp i krysset, och det är inte hans andra mål, en perfekt nertagning på bröstet och en volley i steget i det närmsta hörnet. Inte heller är det hans tredje mål, en låg frispark i det bortre hörnet. Nej, det är det fjärde, då Zlatan på övertid cyklar in bollen med ryggen mot mål på långt avstånd och ur avig vinkel.
Det är ett overkligt mål. Är det verkligen sant? Alla bara skriker. Den engelske expertkommentatorn Stan Collymore ropar med hes röst att han vill gå ner på planen och ge Zlatan en "man-hug". Det är ett magiskt ögonblick som bara inträffar högst undantagsvis; det handlar liksom om en temporär omförhandling av fysikens lagar. Det ska inte hända, men det händer. Och precis som när Christiano Ronaldo smällde in en bicycleta i Real Madrids semifinal mot Juventus i Champions League härom månaden, lyfter även motståndarlaget och deras fans på mössan i vördnad och tacksamhet över att man har fått vara med om något fantastiskt, sagolikt.
I flera år har konstnären Peter Linde arbetat med den Zlatan-staty i brons som var tänkt att ställas utanför just Friends - var annars? Projektet har stött på hinder av praktisk natur. Men också kritik. Man har synpunkter på Zlatan. Somliga tycker att han inte är svensk, åtminstone inte tillräckligt. Detta är utgångspunkten i Leo Razzaks film "Zlatan - för Sverige i tiden": den spektakulära karriären, resan från ruffig förort och inga pengar till lysande framgångar och alla pengar i världen, hela tiden mot denna fond av synpunkter, kritik och huvudskakningar.
Några matchbilder blir det inte, det är troligen en fråga om rättigheter och kostnader, utan i stället vissa nyckelmoment (till exempel det fjärde målet i Englandsmatchen) i datoranimerad version. Det är tråkigt, men det gör inte så mycket. I allt väsentligt består filmen av samtal med Zlatan själv, en Zlatan som är på sitt allra soligaste humör.
Han berättar om den fattiga uppväxten, hur pappan fick ta av hyrespengarna för att sonen skulle kunna åka på träningsläger; han berättar om att inte passa in och om hur motgångarna härdade honom. Men framför allt berättar han om glädjen som infinner sig i de där magiska ögonblicken när det hårda slitet till slut faktiskt betalar sig, känslan av en explosion av närmast religiös extas från fullsatta läktare och insikten om att vi alla som överhuvudtaget bryr oss delar den där glädjen tillsammans.
Är han inte svensk nog? Själv är han oerhört stolt över sina prestationer i landslagströjan, det är det största. Ska vi inte vara stolta? När han är så charmig och generös som han är i filmen, har jag själv mest lust att leta rätt på honom och ge honom en "man-hug".