Slaget om Sverige - Det pågår ett politiskt slag om Sverige. Man behöver antagligen gå tillbaka till beredskapstiden för att hitta en tid då referenser till Sverige, det svenska, "svenska värderingar", "den svenska modellen" etc så till den milda grad var en del av retoriken i svensk politik.
Vad som för något decennium sedan - i en del fall bara några år sedan - var högst otänkbart är nu ett bärande tema. Alla talar Sverige. Det är en veritabel orgie i svenska varumärken och företeelser. Sommar, jordgubbar, Astrid Lindgren, Spotify, Ingvar Kamprad och Zlatan. I synnerhet Zlatan.
Vi har nu nått den punkt där det svenskaste som finns är att säga att Zlatan är det svenskaste som finns.
De långa ljumma midsommarkvällar som Visby ofta bjuder på under Almedalsveckan har alltid haft en sådan effekt på partiledare och talskrivare. Det är - åtminstone vad gäller miljö och väder - fosterlandet från dess bästa sida.
Men i år brast fördämningarna
Igår talade Ebba Busch Thor inför en digital fond av en enorm vajande svensk flagga. Det gjorde en del uppjagade. Men på tisdagen gjorde Stefan Löfven samma sak mot en helt vanlig - dock mindre - analog svensk flagga.
Stefan Löfven nämnde - om man ska tro Aftonbladets ledarsida - Sverige 28 gånger i sitt tal. Talet var mycket välskrivet, men indränkt i en nationalism som det är svårt att tro att exempelvis Mona Sahlin hade levererat. Till och med det isländska fotbollslandslaget verkade - åtminstone till en del - vara ett uttryck för den socialdemokratiska svenskhetens underbringande effekter.
Det är så man bygger ett samhälle, meddelade Stefan Löfven. . I kontrast till "långa bollar på Bengt" gissar jag.
I grunden är Löfven och Busch Thor uttryck för samma sak. Det är nationalismens återkomst i svensk politik, översatt till svenska förhållanden och eftertraktat som - om inte en helig Graal - politisk hårdvaluta.
Att vi nu ser detta slag om Sverige är ingen slump. Som jag skrev i förrgår är det dels ett försök att hitta fast mark under fötterna i vad som är - och än mer upplevs som - en orolig tid. Man vill hitta fasta punkter i en värld som upplevs som flytande eller till och med hotfull. Och partistrategerna tror sig ha siffror på att även väljarna känner så.
I det socialdemokratiska fallet är det dessutom en dröm om att
återupprepa en dundersuccé. På 1930-talet knäckte man koden och kunde förena sitt politiska projekt med den nationella identiteten. Det egalitära och patriarkala Folkhemmet satt som gjutet i svenska traditioner av självägande, konsensus och relativt stor jämlikhet.
Bekymret för socialdemokratin är att man försöker göra samma sak, men i en helt annan tid.
Folkhemmet är det homogena rurala landets politiska metafor. Nu är det en annan tid och ett annat land.
Det vi ser är därför en kombination av kortsiktigt väljarmaximerande och nostalgi. Om att återigen hitta känslan av att vara i samklang med tid, land och folk. Drömmen om Tage Erlander i Hylands hörna.
Det kommer inte att ske.
Men budskapet kan vinna anklang i tillräckligt stora grupper för att socialdemokraterna ska nå viss stabilitet efter decennier av nedgång.
Eller som Aftonbladets ledarsida noterar hoppfullt: "Stefan Löfven börjar hitta tonläget".
Att succén med Folkhemmet inte kommer att upprepas innebär inte att det pågående slaget om Sverige är oviktigt. Det är det i allra högsta grad.
I dess positiva mening i att det är en indikation om att den mer utstuderade postmoderna fnoskigheten tappar mark. Men det finns naturligtvis också risker. Frågan är hur vi bygger en inkluderande nationalism givet vår historia och givet den närmast tourettliknande reflexen att försöka lösa varje upplevt samhällsproblem med ytterligare politik.
I den politiska debatten riskerar det dessutom att bli en övertalningsdefinition. Att äga det svenska innebär att motståndaren kan misstänkas för att vara "osvensk" eller till och med anti-svensk.
Stefan Löfven gick här betydligt längre än Ebba Busch Thor. Där den senare excellerade i de bildliga (flaggan var verkligen gigantisk…) och retoriska symbolerna för denna nya nationalism, antydde statsministern en sortering av sina politiska motståndare utifrån grad av svenskhet.
Med utgångspunkt i Anna Kinberg Batras oförlåtliga snedsteg att ha fötts av föräldrar som under en tid varit bosatta i Djursholm (Det lite finare politikerföraktet, som jag skrev om för några veckor sedan) dundrade statsministern på:
"En avvecklingsplan för den svenska modellen. Som bygger förmögenheter åt vissa - men raserar välfärden för alla. Som inte bryter segregationen - utan cementerar den. Att de ens vågar. "
Att. De. Ens. Vågar.
Så utstuderat osvenskt. Så djursholmskt.
Att Löfven kan göra och komma undan med detta visar möjligen att han redan har tagit en rejäl ledning i slaget om Sverige.
Men slaget är långt ifrån över. Detta kommer att fortsätta. För socialdemokratin handlar det om väljararitmetik, men också om att landa i budskap och förhållningssätt som parti och - inte minst - partiledaren är bekväm med.
Mona Sahlins kärleksaffär med identitetspolitiken är ett avslutat kapitel för dem som styr och ställer i partiet. Stefan Löfven var aldrig hemma där.
Tvärtom. Min bild är att Stefan Löfven är lika bekväm i en rasifieringsdiskussion som en isglass i helvetet.
När statsministern förklarar vilka som tillhör Sverige som idé och vilka som inte gör det och när kristdemokraternas ledare talar om "värderingskris" och - håll i hatten - "värderingsrevansch" så finns det anledning att höja beredskapen.
I ett land där gränsdragningen mellan det politiska och det privata är flytande är detta något att hålla ögonen på.
Den här gången är det grannens otidsenliga val av konfessionell skola för sina barn som i de svenska värderingarnas namn ska begränsas. Nästa gång kan det vara Ditt livsval eller Dina åsikter som är galoschen som inte passar.
Ett svenskt land måste framförallt vara ett fritt land.