Även idrottsstjärnor får må dåligt - Vi målar våra idolbilder med lika stor omsorg som alltid. I antikens Grekland hyllades Herakles och Odysseus, i dagens samhälle lägger vi hjälteglorior på våra idrottsstjärnor. De är starka och stirrar skräcken i vitögat utan att darra. Ger sig aldrig.
Vi älskar Zlatan, ett respektlöst muskelpaket med självförtroendet ständigt på topp. Vi önskar att fler av våra svenska idrottare vore som han - lite så där utländskt kaxig. Men helt ärligt, vem vet vad som döljer sig under ytan?
Jag har sett många idrottare med tomma ögon mekaniskt rabbla klyschor om att allt fungerar felfritt, att det handlar om marginaler. Att medge att något inte står rätt till verkar nästintill förbjudet.
Att många av våra mest framstående idrottare har säregna personligheter och förmågan att pressa sig till det yttersta är ett faktum, kanske en förutsättning. Men varför vågar så få kliva ut med hela sitt jag, och visa människan bakom idrottaren?
Pannie Kianzads prestationsångest drev henne till ytterligheter. En seger räckte inte, prestationerna kunde inte mätta hungern efter perfektion. Framför mig satt en vältränad atlet och berättade hur hon täckte speglarna för att slippa se sin kropp. Hon letade efter vad hon trodde var den perfekta MMA-kroppen, ett mål som bokstavligen stod i vägen för det egentliga målet, att nå världstoppen.
Jag har hört det förut. Idrottare som "satsar" men inte vill bli för biffiga och tvärtom. Idrottare som svälter sig trots att de vet att rejäl mat krävs som bränsle till en högpresterande kropp.
Omvärlden hjälper inte direkt till. Skrämmande ofta har jag hört personer uttala sig nedlåtande mot idrottare som inte pryder affischerna som förväntat, eller som vågar erkänna att något inte stämmer. Antingen är de inte seriösa eller så har de inte "rätt" psyke. Man glömmer prestationerna, man letar efter den perfekta hjältebilden.
Det sägs att man maler samma tankar om och om igen. Tänker man närmre på det blir man smått galen, för man inser att det är sant. Men inte ens den insikten innebär att man kan bryta cirkeln. Man behöver hjälp.
Och för att få hjälp måste man berätta för någon, men för vissa blir tystnaden blir ett oöverstigligt hinder. I idrottens värld föreställer jag mig att konsekvenserna, förutom onödigt psykiskt lidande, kan leda till en misslyckad och i värsta fall nerlagd satsning.
Att berätta. Det var det mest skrämmande i hela världen, förklarade Pannie. Men hon klarade det. Kanske är hon den modigaste idrottare jag intervjuat.
För en hjälte kan anta många olika skepnader. Och vi måste lära oss använda fler nyanser när vi penslar på våra idolporträtt.