Tre Kronor får se upp med den ryska björnen - Ett OS utan NHL-spelare är som kärlek utan kyssar?
Tvärtom, ska jag drista mig till att påstå. I varje fall ur ett svensk framgångsperspektiv.
Vi har vunnit hälften av våra OS-guld i ishockey just under de förutsättningarna, och jag menar att det är andra nationer som lider mer än oss av det beslutet.
Detta är en personligt skriven text. Eventuella åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Vi spelar rentav en bättre svensk hockey utan de stora namnen och förväntningarna. Den individuella kompetensen hos alla svenska NHL-stjärnor ersätts till vissa delar av ett större fokus på lag- och försvarsspel. Ungefär på samma sätt som fotbollslandslaget ersatt Zlatans briljans med solid defensiv och arbetsmoral.
Men ett OS är inte en vanlig ishockeyturnering. Framgången för ett hockeylag är också mycket beroende av hur stämningen i hela OS-truppen är.
Det vet jag av egen erfarenhet från två OS turneringar. I Sarajevo 1984 var det Gunde, Wassberg, stafettlaget och Thomas Gustafson som skickade goda vibrationer genom hela truppen, och i Calgary 1988 var samma personer återigen i farten och skapade ett positivt medaljklimat.
Börjar OS med en svensk medalj, så går det ofta lite bättre än förväntat i många andra grenar också. Känslan av att vi har lyckats med formtoppar och laguttag, är viktigare än man kan tro. Det gäller såklart även andra nationer.
Norge med sina svenskbekantingar, Finlands förkärlek för att slå sina blågula grannar och oberäkneliga Tyskland, är alla tuffa gruppmotståndare. Så vi ska nog inte räkna med att Tre Kronor får en lätt resa till en final.
Men största utmaningen blir ändå att spela sina tre bästa matcher den sista veckan. Just formatet med tolv lag utan NHL-spelare gör att kvarts- och semifinalspelet är mer ovisst än tidigare turneringar. Några av de sju stora nationerna kommer att mötas redan i en kvartsfinal. Och i en turnering, där lagen är större än jagen, innebär det att små nationer har stora möjligheter till en skräll och ett sensationellt resultat.
Men till slut är det ändå OAR som man måste besegra för att vinna OS-guld.
Inte sedan 1970- och -80 talet har vi sett lika stora favoriter. Inte ens Kanadas stjärnfyllda lag i Sotji hade en sån tydlig favoritstämpel på sig som Datsjuk, Kovaltjuk, och resten av den röda armé som inte får kallas Ryssland.
De är dessutom revanschsugna för Sotjimissen, förbannade på IOK och alla andra länder för dopingaffären samt har det mest kompletta laget i OS-turneringen.
Den ryska björnen är vaken och uppretad.