Det började med en skakning på nedre däck... - Det socialdemokratiska haveriet i osäkerhetspolitiken - ensamma tillsammans - illustreras nu nästan dagligen av rysk aggression.
Socialdemokraterna har fått problem med sitt motstånd mot svenskt medlemskap i Europas försvarsallians, Nato. Snart är 29 europeiska stater förenade i det gemensamma försvaret mot den ryska fienden, men trots Sveriges EU-medlemskap sedan 1995 vägrar en splittrad socialdemokrati att ta steget fullt ut i den stadiga integration som pågår under namnet partnerskap.
Anledningen är emotionell, inte rationell.
Gällde det senare skulle Natomedlemskapet ses som en konsekvens av Lissabonfördragets artikel 42:7 om skyldigheter: "Om en medlemsstat skulle utsättas för ett väpnat angrepp på sitt territorium, är de övriga medlemsstaterna skyldiga att ge den medlemsstaten stöd och bistånd med alla till buds stående medel i enlighet med artikel 51 i Förenta nationernas stadga. "
Regeringsföreträdares tal om "inga tvära kast" i säkerhetspolitiken är dubbelspråk i orwellsk anda, ägnat att av taktiska skäl dölja den långa våg av anpassning till realiteter i vår omvärld som i brist på egen försvarsförmåga resulterat i att Sverige sedan decennier lever i skydd under det amerikanska kärnvapenparaplyet och i praktiken vidtar åtgärder som ska underlätta ett stärkt samarbete med utländsk militär trupp på vårt territorium i händelse av ofred.
Vi är ensamma tillsammans med andra (Finland och USA), alliansfria i alliansen EU. Det är en egendomlig sits.
Dubbelheten kan vara en förståelig hållning i ett splittrat parti, särskilt inför en partikongress den 8-12 april nästa år där revolter kan befaras mot både Natointegrationen, värdlandsavtalet och ökade försvarsanslag. Utgången av kampen mellan Wallström- och Hultqvist-falangerna, fundamentalister mot realister, påverkar förvisso i det korta perspektivet svåra svenska vägval - och i värsta fall även finländska - men utanför partipolitikens spel finns en styrande verklighet som till slut kommer att avgöra de politiska besluten.
I längden kan ett land inte hoppas att en dubbel utrikespolitik, som den nuvarande rödgröna, ska släta över de akuta riskerna med en osäkerhetspolitik som i brist på egen militär förmåga skapar vakuum. Det tillståndet består till dess att nästa försvarsberedning har anpassat försvarsbudgeten efter hotbilderna, inte hotbilderna efter budgetutrymmet.
Ett socialdemokratiskt dilemma är förstås att man inte längre är ett 40- procentsparti som kan diktera villkoren från palmeitiska kommandohöjder; man förfogar inte längre över problemformuleringen för den säkerhetspolitiska agendan, än mindre över tolkningen av omvärldsfaktorer utanför svensk kontroll.
Det faller på oss i omgivningen att hjälpa socialdemokratin ur den mentala blockering som den kvardröjande falska neutralismen utgör. Men processen måste börja inifrån, i den insiktsfulla del av den krympande rörelse som ännu förmår att sätta nationens väl före partiets. Den kan stödja sig på en väljarmajoritet för ett starkare försvar och en riksdagsmajoritet för säkerhetspolitisk förändring, bort från Natofobins beröringsskräck, som värdlandsavtalet och snabbinsatsstyrkan utgör exempel på. Den mörka tid är förbi när svenska statsråd inte kunde resa till Bryssel av rädsla för att beskyllas för västsympatier.
Nej, allt är inte mörker i regeringspartiet. Det började med en skakning på nedre däck. Den ständige rabulisten Widar Andersson har i Folkbladet (S) inte missat tillfällena att upprepa den uppenbara frågan till partikamraterna: hur farligt kan det vara att stå sida vid sida med socialdemokrater i andra EU-stater i en allians som byggts också av socialdemokrater för att värna västs demokratier mot sovjetdiktatur?
Tre förutvarande ambassadörer (S), "trio i ess", har i flera artiklar utmanat den närmaste teologiska fixeringen vid neutralismen i partiet: Sven-Olof Petersson, Bo Eriksson, Manne Wängborg.
En av dem, den förre försvarsministern Anders Thunborgs närmaste medarbetare Bo Eriksson har i partimagasinet Tiden, utmanat det inre hukandet under allsköns pacifism och vänsterism i en osannolik uppgörelse med dem inom partiet som en tidig Olof Palme kallade för "fredshetsare".
Förre försvarsministern Björn von Sydow (S) vågade sig under striden om värdlandsavtalet på en nyansering i motståndet mot ett närmande till Nato.
Riksdagens utrikesutskotts ordförande Kenneth G Forslund (S) välkomnar dessa röster och efterlyser fortsatt nyansering av den socialdemokratiska analysen. Fortsatt samarbete med Nato är oundvikligt även om medlemskap inte är aktuellt.
Jan Nygren, tidigare vice statsminister (S), har lanserat en tredje väg för partiet, att man skulle anta en så kallad Nato-option som i Finland för att hålla dörren till medlemskap öppen.
Statsvetaren Stig-Björn Ljunggren (S) har som fri skribent tagit sikte på vad som bör styra partiets framtida analyser, nämligen det faktum att det kan bli krig, vilket talar för att idealism bör ersättas av realism. Och det förutsätter under alla omständigheter ett starkt eget försvar som inte existerar.
Sammantaget nyanserar dessa röster bilden av (S) som ett västfientligt neutralistparti, fångat i förra årtusendets dogmer av fredsretorik och FN-romantik. Förr kunde man styra uttolkningen av världsbilden och lägga den till rätta för det egna partiets syften som kraft mellan öst och väst. Den kraften är sedan länge borta.
Men klarar man att forma en ny sammanhållen framtidsanalys som gör paritet relevant igen, som en del av lösningen snarare än problemet? Och varifrån tar man pengarna som skulle göra enveckasförsvaret mer trovärdigt, med eller utan medlemskapet?
MATS JOHANSSON är ordförande i tankesmedjan Frivärld och författare till Rysslandsstudien Kalla kriget 2. 1 - Onda imperiets återkomst.