En mördare utan ånger må ingen följa i hans spår - Inte en gång sviker rösten när Rakhmat Akilov berättar om varför han ville köra över människor på en gågata. Åhörarläktaren i säkerhetssalen är helt tyst inför en världsbild som är bortom vad som går att förstå.
En kommentar belyser ett ämne ur flera infallsvinklar. Eventuella åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Hans röst är tydlig, tonen avmätt. Det är en liten man med långt skägg, iklädd häktets gröna kläder som sitter på andra sidan pansarglaset och rappt och utan tvekan besvarar åklagarens frågor.
Vad ville du uppnå, frågar åklagaren? "Att mörda svenska personer", säger den terroråtalade Rakhmat Akilov, utan att tveka en sekund. Han ville "göra en liten egen insats" för att stödja IS.
Så förklarar han sitt beslut att med en lastbil döda och skada människor på Drottninggatan i Stockholm. Dådet skulle "skapa problem så att Sverige skulle ta bort sina händer från kriget mot kalifatet"
Det är outhärdligt att sitta tio meter från en övertygad extremist och IS-anhängare, som radar upp det ena vidriga påståendet efter det andra. Och då har vi ändå vid det här laget sett otaliga inslag i nyhetssändningar och på Youtube där IS-anhängare glorifierat avrättningar av "otrogna" - och intellektuellt förstått att detta krig pågått. Sympatiserat med människor som blivit deras offer. Oskyldiga som körts över i exempelvis Nice, Berlin - och Stockholm. Känt deras sorg.
Nu talar fyrabarnspappan om "otrogna", vilket enligt hans världsbild legitimerar att köra över barn i Stockholm. Ändå har Akilov enligt egen utsago aldrig träffat en IS-krigare, utan bara inspirerats och haft kontakt med radikala extremistrådgivare via sociala medier. Och det enda mänskliga tecken han visar är att han misslyckades med att tillverka det på förhand planerade sprängmedlet som han påstår att självmordsbombare i Irak använder.
Allt som Rakhmat Akilov säger är ofattbart och utom all rimlighet. Det gör tystnaden på åhörarläktaren i säkerhetssalen massiv. Han snurrar på stolen, böjer sig fram mot mikrofonen och besvarar gång på gång varför han ville döda människor i centrala Stockholm och hur han gick till väga. Detaljerna blir fler, motivet klarnar och planen framstår som allt mer genomtänkt. Han berättar att han valde en fredag för sitt dåd, för att då är det många turister på plats - människor som antas stödja Nato-koalitionen, som i sin tur verkar mot IS.
Inte en gång sviker rösten. Ändå är det en man som misslyckats med sin mission: "Vid explosionen ville jag dö som en martyr". I stället sitter han här och berättar i detalj om sitt dåd - som IS inte tagit på sig. Vittnar om hur allt gått till.
Låt oss hoppas att detta leder till större kunskap om hur eventuella framtida dåd ska förhindras, och inte som inspiration för unga i färd att radikaliseras.
Må ingen följa i hans spår. Låt ingen inspireras av denne självpåtagna IS-krigare.
Ett tilltagande illamående bubblar upp i mig, för av eftertänksamhetens kranka blekhet syns inte ett spår på den anklagades bänk. En gång vänder Rakhmat Akilov på huvudet och låter blicken svepa över åskådarbänkarna. Han rör inte en min.