Ja, de Gaulle dömdes faktiskt till döden - "Frankrikes mest berömda politiska gestalt under 1900-talet är utan tvekan Charles de Gaulle. Men jag har hört att han faktiskt dömdes till döden för förräderi, till råga på allt mitt under ett krig. Är det sant? Vilket krig? Andra världskriget eller Algerietkriget?"
Det är helt korrekt att de Gaulle fick en dödsdom, men det finns, sett ur vårt perspektiv, kraftigt förmildrande omständigheter. De som dömde honom till döden var nämligen Adolf Hitlers franska allierade, och dödsdomen fälldes mycket riktigt mitt under andra världskriget.
Charles de Gaulle växte upp i ett lärarhem och blev officer 1912. Han deltog i första världskriget och satt i tysk krigsfångenskap från 1916. Efter krigsslutet stred han på polsk sida mot sovjetarmén och fortsatte därefter sin militära karriär i Frankrike. 1940 befordrades han till general.
Det var i nästa skede, sedan Hitlers arméer krossat landet i vårens Blitzkrieg, som de Gaulle gjorde sin stora insats, vilken renderade honom den dödsdom frågeställaren undrar om.
När nederlaget mot tyskarna var ett faktum flydde de Gaulle till London, där han erkändes som ledare för de fria franska styrkor som fortsatte kampen mot Tyskland.
En fransk militärdomstol dömde honom till döden för förräderi, eftersom landet hade dragit sig ur kriget och förpliktat sig att inte kriga mer, något de Gaulle i egenskap av officer formellt sett var tvungen att acceptera.
Nu fick dödsdomen ingen större betydelse. Under de år som följde stärktes de Gaulles ställning i takt med att de franska kolonierna avföll från den nazistiska vasallregeringen i Vichy. När Paris återerövrades 1944 var de Gaulle oomstridd ledare för det befriade Frankrike.
Väl att märka var det inte i detta läge som de Gaulle blev president. Han förblev regeringschef till 1946 men avgick i besvikelse över att Frankrike återgick till det politiska system som brutit samman 1940. Efter fjärde republikens tillkomst bildade han 1947 partiet Franska folkets samling (RPF), men 1953 lämnade han politiken och började skriva sina memoarer.
Det stora politiska uppsvinget kom först i nästa krig. Efter militärrevolten i Alger i maj 1958 fick de Gaulle fria händer att utarbeta en ny författning, varefter han 1959 valdes till president. Som sådan dominerade han fransk och västeuropeisk politik ända till 1969, då han avgick efter att ha lidit nederlag i en folkomröstning.
Charles de Gaulle var en politisk personlighet av rang. Vissa hatade honom frenetiskt, särskilt högerextremister som inte förlät honom att han lät Algeriet bli självständigt, medan andra visade honom gränslös beundran.
Även om många traditionella vänsterväljare röstade på de Gaulle var han själv grundmurat konservativ och blev mycket överraskad av studentrevolten i Paris 1968. Utrikespolitiskt strävade han efter att vidmakthålla Frankrikes gamla stormaktsställning trots att kolonialväldet avvecklades.
Han ombesörjde att nationen byggde upp ett eget kärnvapenförsvar, kom på kollisionskurs med USA och förde Frankrike ut ur NATO 1966. Trots alliansen med Storbritannien under andra världskriget var han synnerligen skeptisk mot britterna, och så länge de Gaulle något att säga till om var dessa inte välkomna i det EG som senare utvecklades till EU.
Tf