Minister Pleve önskar sig ett kort ärorikt krig - Det talas om en "Kubakris" i repris - i Östersjön. Mats Johansson har lyssnat på experterna vid säkerhetskonferensen i Riga.
RIGA. Den årliga säkerhetskonferensen i Riga är en av Nordeuropas ständigt pågående kollektiva utvärderingar av lägesförändringar i närområdet. Tillsammans med Meri-konferensen i Tallinn och Brussels Forum i German Marshall Funds regi utgör dessa tillfällen och liknande i Warszawa, Vilnius och Berlin löpande uppdateringar av expertkunskaper och politikerbedömningar av västvärldens ledande policy-makers, som den gångna helgen i Lettlands huvudstad.
Det har gått snabbt att i dessa sammanhang anpassa kartan efter verkligheten. Medan man även i dessa kvalificerade kretsar för fem år sedan fortfarande betraktade den ryska invasionen i Georgien 2008 som en isolerad händelse och ännu såg Nato som en konkurrent till Greenpeace om att försvara jorden mot miljöhot, spills efter den ryska Ukraina-invasionen inte många minuter dyrbar konferenstid för intellektuellt högnivåutbyte på annat än ryska aggressioner och hur ett splittrat EU ska kunna stärka den mentala, politiska och militära försvarsförmågan.
Sällan har stämningen varit så bekymrad som denna helg i Riga. I utsatta Lettland adderar närheten till fienden till känslan av osäkerhet. Inte vanmakt eller rädsla, ty det vore att underbygga de känslor Kreml vill locka fram med sin skräckpropaganda, hotfullhet och desinformation.
Men när man ska uttolka betydelsen av nära ryska kärnvapen, demonstrativa mobiliseringsövningar, massbombningar i Syrien och andra militära skådebröd är det en dominerande känsla som växer fram bortom det rationella: hur ska vi klara oss utan USA och Nato, i Baltikum som i Sverige och Finland.
Svar på frågan bör avkrävas främst dem som dagligen motarbetar de steg närmare Europas försvarsallians som Sverige och Finland de facto tar och har tagit under flera år, i takt med att omvärldsanalysen hunnit ikapp de tvehågsna, de som sedan maktskiftet i Kreml för snart sexton år sedan dröjt sig kvar i den omöjliga neutralitetsdrömmen.
Signifikativt för den nya känslan var en panelist som valde ett historiskt citat för att beskriva ryska intentioner: "för att undvika en revolution behöver vi ett kort ärorikt krig" som tsarens polischef och inrikesminister Pleve formulerade saken innan han mördades 1904 och det rysk-japanska kriget utbröt.
När jag under ett konferenspass ställer frågan varför Sverige ska envisas med att binda sig vid Finland på vägen till Natomedlemskapet får jag inga bra svar. Det finns nämligen inga. Finland kommer aldrig att gå med i Nato fullt ut; på den punkten har de uttalade ryska hoten fungerat som avsett.
Men för den skull behöver vi inte låtsas som om våra vägar framåt vore parallella. Visst är det bilaterala militära samarbetet mellan våra broderländer högst intressant om det kunde gå från "samverkan" till konkreta krigsförberedelser, men det bör skiljas från Steget, det som leder oss från nuvarande partnerskap till medlemskap. Fler utredningar med omisskännlig Kekkonen-varning är inte vad som behövs, inte heller kryptiska uttalanden från respektive statsledare eller fortsatt yrande om "200 år av fred".
En svensk-finsk losskoppling skulle snarare underlätta än försvåra militär krigsplanering mellan länderna eftersom Nato-komponenten kunde avdramatiseras en smula. Annars sitter kommande svenska steg in i Natos bredare gemenskap fast i nuvarande gisslansituation där finska politiker blockerar fortsatta svenska framsteg.
Att Finland nu särskiljer sig från Sverige och Baltikum i synen på det ryska gasprojektet Nord Stream 2 understryker behovet av att säga "Hejdå, Finland" just i Natofrågan till dess att opinionen i broderlandet är redo.
Men om inte nu, när? Talet om en ny Kubakris i Östersjön, motsvarande den konfrontation som ägde rum 1962 när Sovjetunionen skulle göra kolonin på Kuba till kärnvapenbas 14 mil från USA:s kust, kan tyckas ansträngt, men en rysk prövning av USA:s tillträdande president i mitten av januari ligger i korten.
Tommy Westerlund, ledarskribent i Hufvudstadsbladet i Helsingfors, beskriver det finska dilemmat nyanserat i en text med rubriken "Förstå, försvara, fördöma" (23/10):
"Vi levde i finlandiseringens tidevarv, vilket innebar att i den politik Finland förde beaktades alltid Sovjets intressen … För vissa finns fortfarande en överdriven rädsla kvar för vad Ryssland ska tänka. För andra har det efter den långa finlandiseringsperioden kommit en rekyl med ett överdrivet behov att visa att Finland minsann inte behöver bry sig om Ryssland …".
Westerlund fastslår, med reservation för militärtaktiska överväganden, att politiska eftergifter för ryska påtryckningar inte är möjliga:
"Ett vanligt uttryck är att Ryssland är Ryssland. Det används som en enkel, svepande förklaring till varför Ryssland agerar som landet gör. Samtidigt vill man med det här uttrycket ge en anledning till att Ryssland inte behöver eller kan hanteras som andra länder. Som om Ryssland skulle vara föremål för särbehandling.
Men det finns ingen orsak att stå på tå för eller behandla ryssarna med silkesvantar bara för att landet beter sig och resonerar på ett annat sätt än de flesta andra . . . Omvärlden ska inte behöva acceptera att ett land struntar i internationella överenskommelser och normalt uppförande. Ryssland kan inte få några specialrättigheter i världssamfundet. "
Ändå är det just detta anspråk som stör relationerna inte bara mellan Finland och dess östra granne utan mellan Ryssland och alla dess grannar, inklusive de redan angripna och hotade. Om inte tidigare lär det visa sig när Putin snart ska mäta sig med nästa amerikanska president.
MATS JOHANSSON är ordförande i tankesmedjan Frivärld och redaktör för SvD Säkerhetsrådet. Han har nyligen utgivit en uppdaterad pocketversion av Rysslandsstudien Kalla kriget 2. 1 - Onda imperiets återkomst.
Lästips! The Economist ägnar en specialsektion åt Ryssland under Putin, Inside the bear, där tidningens Rysslandsfödde östredaktör Arkadij Ostrovskij ger en bild av hur Juri Andropovs program från Sovjetunionens 80-tal nu har genomförts av de 15000 KGB-officerare som arbetat vidare i nya former, däribland Putin.