Norden måste in i diskussionen om medlemskap i Nato - Stefan Ring, om att tillsammans är till exempel de nordiska flygstridskrafterna ett av Europas starkaste flygvapen.
Övningen Trident Juncture i norra Norge där svenska förband deltar, är ett exempel på nyttan av det nordiska försvarssamarbetet. Deltagandet av flera olika länder ökar förmågan att gemensamt genomföra militära operationer. Men det finns betydande begränsningar i dagens samarbetsform.
Det här är en text från SvD Ledare. Ledarredaktionen är partipolitiskt oavhängig med beteckningen obunden moderat.
Det handlar om Nato - och närmare bestämt att Sverige och Finland inte är fullvärdiga medlemmar.
När den dåvarande norske försvarschefen Sverre Diesen 2005 träffade den svenske överbefälhavaren Håkan Syrén var båda övertygade om att mindre stater skulle få det allt svårare att ekonomiskt kunna hänga med i den tekniska utvecklingen och samtidigt få den volym som krävs för att erhålla en tillräcklig operativ förmåga. Samtalet ledde fram till att ett nordiskt försvarssamarbete (Nordefco) inleddes.
Sedan detta möte 2005 har det hänt mycket inom ramen för hur de nordiska försvarsmakterna samarbetar. Övningar genomförs inom alla försvarsgrenar och samordning sker inom de militära staberna.
Samtidigt har det varit friktioner, inte minst vad gäller materielsamarbeten med Norge. Den transatlantiska länken är viktigare för Norge än inköp av försvarsmateriel från Sverige.
Vi har också sett hur det som började som ett svensk-norskt samarbete alltmer har blivit en fördjupad samverkan mellan Sverige och Finland. En orsak är att Norge och Danmark är medlemmar i Nato och därför inte på ett djupare plan kan samarbeta med stater som inte är medlemmar. Norge och Danmark kan rimligen inte ge militärt stöd till Sverige utan att först ha fått klartecken från övriga delar av Nato.
Och, bör det tilläggas, så finns det en stor misstro i Nato att ge hjälp till icke-medlemmar enligt artikel 5 i Nato:s stadgar. Att det inte finns någon automatik har också understrukits vi flera tillfällen av Nato:s generalsekreterare Jens Stoltenberg.
Trots det norska medlemskapet i Nato har Sverre Diesen vid flera tillfällen pekat på att hjälp från övriga medlemmar inte kan tas för given. Norge måste därför ha en sådan militär förmåga att man kan lyfta en konflikt till en nivå där övriga Nato inte kan avstå från att agera enligt artikel 5. Den europeiska nedrustningen efter det kalla kriget innebär dessutom att det inte heller finns mycket militär förmåga att undsätta Norge med, och särskilt om konfliktförloppet är snabbt. Försvaret av Europa är fortfarande i hög grad beroende av USA och det finns inte något som talar för att Europa under överskådlig tid kommer att klara sig utan militärt stöd från USA.
Man kan inte heller bortse från att beslutsprocessen i Nato är komplicerad och kan ta tid.
Den viktigaste uppgiften för en försvarsmakt är att vara avskräckande. Kostnaden för en angripare att genomföra ett väpnat angrepp ska kosta så mycket att kostnaden blir för stor (se Krister Andréns artiklar i Säkerhetsrådet om avskräckningens innebörd och betydelse). Men idag är det alltså svårt för mindre stater att på egen hand skapa en avskräckande tröskel.
Samtidigt är alla överens om att en konflikt i vår region kommer att påverka alla nordiska länder. Ett enskilt agerande kommer inte att vara tillräckligt avskräckande, men ändå kommer vi att drabbas kollektivt.
Norden är ett säkerhetspolitiskt sammanhängande område, men dagens nordiska militära samarbete ger inte möjlighet att genomföra de åtgärder som krävs för att ge den ömsesidiga säkerhet som krävs. Enbart genom att alla nordiska länder blir medlemmar i Nato, kan den försvarspolitiska och operativa fördjupning som är nödvändig för att bygga upp en tillräcklig avskräckningsförmåga genomföras.
Med ett nordiskt medlemskap kan ett regionalt högkvarter organiseras där en gemensam operativ försvarsplanering kan genomföras. Alla länders resurser kan då utnyttjas samordnat och ges en optimal effekt. Tillsammans är till exempel de nordiska flygstridskrafterna ett av Europas starkaste flygvapen.
Sverige behöver inte heller vänta på att en konflikt utbryter innan en diskussion om hjälp från Nato (USA) kan inledas. Vi kan i en nordisk gemenskap, redan i fred, göra den försvarsplanering som är nödvändig för att stöd från andra ska ge bästa möjliga effekt och kunna samordnas med nordiska stridskrafter. Tillsammans kan de nordiska länderna uppnå en avsevärd avskräckningsförmåga och förbättrad uthållighet.
Dagens svenska försvarsförmåga med ett försvarsanslag på systemkritisk nivå är inte tillräcklig för att uppnå nödvändiga effekter. Men utan ett fördjupat nordiskt försvarssamarbete skulle inte ens en höjning av försvarsanslaget ge tillräcklig operativ förmåga för att verka avskräckande.
Säkerheten i den nordiska regionen är alltmer osäker. Den ryska militariseringen av Arktis och det spända läget i Östersjön ökar behovet av åtgärder. Vi kan dock inte räkna med att snabbt få stöd från andra stater i vår omvärld om situationen skulle försämras. Vi kan inte heller enskilt skapa en tillräcklig avskräckningsförmåga för att bidra till en stabil säkerhetssituation. Vi måste agera tillsammans och den enda lösningen är att de nordiska länderna tillsammans bildar en region inom Nato.
Ett svenskt medlemskap i Nato är därför inte enbart en nationell fråga, utan har betydelse för säkerheten i hela Norden. Med ett gemensamt agerande kan de nordiska länderna skapa säkerhet och stabilitet i vår region.
STEFAN RING är tidigare huvudlärare i strategi vid Försvarshögskolan.