Sverige och Finland i Nato det är i fredens intresse - Med Finland och Sverige som Nato-medlemmar skulle den samlade västliga krigsavhållande förmågan bli mycket större än i dag. Det ligger i fredens intresse att vi integreras bland övriga västländer även på det militära planet, skriver ambassadörer, militärer med flera i en artikel som även publiceras i ett flertal finländska tidningar.
Under de gångna 100 åren har många strävanden gjorts att stärka samhörigheten mellan Finland och Sverige. Fast våra erfarenheter skiljer sig, delar vi i dag många grundläggande säkerhetspolitiska förutsättningar. Vi är ömsesidigt beroende av varandra och varje lands vägval har direkta konsekvenser för det andra landet. Men det finns också skillnader i erfarenhet, perspektiv och kanske intressen. En öppen diskussion länderna emellan hjälper till att identifiera dessa skillnader.
Det här är en argumenterande text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.
Finsk och svensk säkerhetspolitik bygger på krigsavhållande avskräckningsförmåga, byggd på eget nationellt försvar, breda nätverk och bilaterala militära samarbete med andra länder. Det senare är en nödvändighet i dagens säkerhetspolitiska situation, där Ryssland har utmanat säkerhetsordningen i Europa och visat benägenhet att bruka militärt våld i politiska syften. På så sätt har Ryssland öppet brutit mot folkrättsliga instrument och OSSE:s principer som det själv har varit med att förhandla och acceptera. Ryssland rustar också sina militära styrkor och hotar med kärnvapen. För mindre grannländers del krävs därför stöd av mäktigare parter för ett krigsavhållande försvar mot potentiell rysk aggression.
I denna situation är det uppenbart att den gamla tidens militärt icke-allierade politik ("neutralitetspolitiken" eller "alliansfriheten") inte motsvarar de förändrade behoven. Både Sverige och Finland söker explicit och öppet stöd från varandra och från ett antal Nato-stater, särskilt USA.
Finland och Sverige har idag utvecklat ett inbördes försvarssamarbete som inte är en formell allians men som uttryckligen sagts ska kunna gälla bortom fredstida förhållanden. Därtill utvecklar bägge länderna samtidigt allt närmare förbindelser med många Nato-länder och med Nato som organisation, inte minst genom värdlandsavtalet med Nato som både Finland och Sverige ratificerat.
Viktigast härvidlag är den transatlantiska länken. Det är också båda ländernas politiska ledningar medvetna om. Finland och Sverige har ingått avtal om fördjupat försvarssamarbete med USA. I maj 2018 undertecknade de tre ländernas försvarsministrar en avsiktsförklaring om trilateral utveckling av detta samarbete. Samarbetet med Storbritannien utvecklas och fördjupas också efter Brexit.
Det är utmärkt att vi nu fördjupar vårt konkreta försvarssamarbete och samarbetet med USA, men vi behöver också föra en diskussion tillsammans och fördjupa ett gemensamt analysarbete vad gäller det fortsatta närmandet av våra länder till ett fullvärdigt Nato-medlemskap.
Ur militärstrategisk synvinkel är det nordisk-baltiska området ett sammanhängande område. Om en rysk aggression skulle äga rum mot något nordiskt eller baltiskt land, skulle det oundvikligen beröra också Finland och Sverige militärt. Därför måste vår politik mot Ryssland vara krigsavhållande, så att konflikter hindras från att bryta ut. Det är viktigt att bägge länderna under alla omständigheter satsar på det egna nationella försvaret. Men det bästa sättet att säkerställa avskräckning mot Rysslands eventuella militära intentioner i Östersjöområdet och samtidigt markant stärka den finska och svenska försvarsförmågan vore ett finsk-svenskt medlemskap i Nato.
Också det nordiska samarbetet skulle gynnas i mycket hög utsträckning om alla de fem nordiska länderna skulle vara Nato-medlemmar. Inom Nato skulle Norden skapa en viktig regional pelare i det västliga försvarssystemet. Detta skulle gagna hela alliansen och också stärka stabiliteten i Östersjöregionen.
Mycket är vunnet med de samövningar som skett mellan Finland, Sverige och olika Nato-länder. Sverige ordnade övningen Aurora hösten 2017, Norge skall ordna övningen Trident Juncture hösten 2018, och Finlands regering har beslutat ordna en omfattande internationell övning i samband med den nationella huvudmanövern 2021. Förband och staber tränas att samverka, taktiskt och operativt. Men för att olika, snabbt uppträdande lägen ska kunna hanteras behövs mer ingående planer och en krigsavhållande försvarsplanering. Detta är inte möjligt att genomföra med dagens icke-allierade militära hållning i Finland och Sverige, och kan inte heller improviseras fram när konflikten väl har brutit ut. Bilaterala samarbeten mellan icke-allierade länder är av nödvändighet fredstida konstruktioner, som inte utgör bindande försvarsgarantier och inte heller avser att utgöra grund för gemensam, operativ militär försvarsplanering.
Nato är däremot den naturliga ramen för en sådan planering. Den vore väsentlig inte bara för finskt och svenskt försvar utan även för att avskräcka från militära anfall inom hela Östersjöområdet. Med tanke på utvecklingen i Arktis är det av yttersta vikt att planeringen omfattar också det arktiska området.
Ibland hävdas att ett svenskt-finskt Nato-medlemskap skulle innebära en omvälvande förändring av det säkerhetspolitiska mönstret och ökad spänning i Nordeuropa genom att Ryssland upplever ett ökat hot. Sådana argument är verklighetsfrämmande. Orsaken till den ryska retoriken är snarare att Ryssland försöker maximera sin egen militära handlingsfrihet i alla tänkbara situationer.
Dessutom har, som nämnts ovan, den stora omvälvningen redan skett. Finlands och Sveriges redan långtgående samarbete med Nato och med enskilda västmakter samt utvecklingen av EU:s försvarspolitik innebär att alliansfriheten saknar trovärdighet i Moskvas ögon. Tvärtom uppfattar Ryssland Finland och Sverige som en integrerad del av väst, och kommer med största sannolikhet att göra det även i en konfliktsituation. Det innebär i sin tur att alliansfriheten förvandlats till en kontraproduktiv allianslöshet.
Frank Belfrage
ambassadör, kabinettsekreterare 2006-2014
Tomas Bertelman
ambassadör (Madrid, Riga, Warszawa, Moskva), ledamot av Kungl Krigsvetenskapsakademien
Yrsa Grüne
journalist, utrikes- och säkerhetspolitisk kommentator
Hannu Himanen
ambassadör (Jakarta, FN-organisationer i Geneve och Moskva)
Bo Hugemark
överste, ledamot av Kungl Krigsvetenskapsakademien
Jaakko Iloniemi
ambassadör bl a i Washington, vid utrikesministeriet 1965-1983
Liisa Jaakonsaari
EU-parlamentariker (S), ordförande Finska Atlantkommitén (2009-)
Diana Janse
statsvetare, ambassadör (Tbilisi/Jerevan, Beirut/chargé Damaskus) tjl
Pauli Järvenpää
ambassadör i Afghanistan (2010-2013), politices doktor, chef för försvarspolitiska avdelningen vid försvarsministeriet (2002-2010)
Johan Molander
ambassadör (Moskva, Helsingfors)
Juha Pyykönen
brigadgeneral, pol. lic
Jukka Tarkka
politices doktor, riksdagsledamot 1995-1999
Katarina Tracz
chef tankesmedjan Frivärld
Mike Winnerstig
fil. dr. i statsvetenskap, ledamot av Kungl Krigsvetenskapsakademien