Hvorostovsky övertygade på alla plan - Malmö Symfoniorkester satsar på att locka operastjärnor till Malmö Live. Den första i vad man hoppas ska bli en rad konserter med operasång i världsklass ägde rum i söndags. Den ryske baryton Dmitri Hvorostovskys snövita hårman har Malmö Live hårdlanserat under året, och nu klev den reslige mannen in på scenen i svart jackett, zebrarandig skjorta och svart slips. Fingrarna jobbade med ett litet radband. Det var rysk glamour med religiös touch.
På programmet stod dystra arior ur ryska och italienska operor. Först Glinka, Musorgskij, Rubinstein, Tjajkovskij, Rachmaninov och Borodin. Sedan Rossini och Verdi. Som alltid på sådana här konserter gick ariornas dramatiska sammanhang förlorade. För oss som varken förstår ryska eller italienska hade orden heller inte mycket mening. Det som återstod var en rad musikalisk-mimiska gestaltningar av djupaste smärta och tragik. Åt detta jublande publiken, och det med rätta.
Varför?
Därför att Hvorostovsky har en röst av flytande diabas. Och därför att han formade detta svarta flöde på ett sätt som på en gång var psykologiskt övertygande och musikaliskt djupt tillfredsställande. Rytmbehandlingen var både noggrann och effektfull, och de melodiska och känslomässiga graderingarna kompletterades med ett uttrycksfullt spel av miner och gester. Till noggrannheten hörde också att Hvorostovsky lät bli att gå utanför en arias stämning genom att till exempel hålla ut en höjdton längre än vad som var musikaliskt och känslomässigt motiverat. Han briljerade med sin gestaltning som helhet, inte med enstaka tricks.
Orkesterns pigga mellanspel innebar en variation som inte skadade men som heller inte var nödvändig. Det svarta pärlbandet av arior blev aldrig tröttande utan hade istället en starkt förlösande effekt. I det reella livet verkar ju sorg och förtvivlan ofta hämmande. Det är när man är glad och lugn som stämbanden klingar friast. Hur skönt skulle det inte vara att mitt i sin nöd kunna öppna röstens dammluckor? Vem skulle inte vilja sjunga sorg och vrede som Hvorostovsky? Tanken svindlar - att sjunga så ligger ju så långt från socialt accepterat beteende. Operahus och konsertsalar utgör experimentverkstäder där publiken har möjlighet att kittlas av högt specialiserade experter som förmår använda rösten på sätt som vi andra sällan eller aldrig kan eller vågar. Men också vi har en röst, och när man har hört en sångare som Hvorostovsky klingar den litet friare.
Och då gör det inget att det inte är sina egna känslor sångaren förmedlar med rösten. Den scenpersonlighet som Hvorostovky hade tagit på sig för kvällen var djupt allvarlig. Men mellan några av ariorna sprack ansiktet upp i ett slags Zlatan-leende. Det kom som ett tack för ovationerna och som en bekräftelse: visst är det härligt med sång.