Stefan Schwarz gick sin egen väg och nådde toppen - Det är december i Malmö och vi vandrar i Stefan Schwarz fotspår med honom själv som ciceron. Han är på tillfälligt besök i sin gamla hemstad för att lansera och signera sin självbiografiska bok.
Grusplanen på Kulladals idrottsplats har fått konstgräs och Schwarz konstaterar också att bollplanket är borta. Gården där han växte upp på Söderkulla är sig lik, även om allting känns mycket mindre. Han pekar på ett fönster några våningar upp och berättar om trean, där han och storebror Michael delade rum.
- Och det här var vårt Wembley, säger Stefan Schwarz när vi sedan tar en kort promenad ut i en den närliggande parken med en inhägnad liten grusplan mellan gräskullarna.
Grusplanen på Rosengård där Zlatan Ibrahimovic växte upp blev Zlatan Court med konstgräs och minnesplatta. Kanske borde den här grusplanen på Söderkulla bli Stefan Schwarz Court?
Vissa fotbollsspelare berör mer än andra och det finns även beröringspunkter mellan Zlatan Ibrahimovic och Stefan Schwarz.
Båda hade förhållandevis korta karriärer i Malmö FF:s A-lag innan de begav sig ut i Europa för att utmana sig själva och gjorde sedan avtryck i klubb efter klubb och land efter land.
Zlatan spelade bara 40 seriematcher för MFF, Schwarz är registrerad för ännu förre i allsvenskan, 32 - och inte ett enda mål! Fast det senare är en sanning med modifikation enligt Schwarz.
- Jag skruvade en hörna direkt i mål borta mot Djurgården. Tänk vilken dröm att få göra samma sak i Malmö FF som min stora idol Bosse Larsson! säger Stefan Schwarz.
- Men Per Ågren [den gamle mittbacken] sa att han touchade bollen, så han fick målet. Vi brukar skoja om det när vi träffas, att han stal mitt enda allsvenska mål för MFF.
No hard feelings. Bara lite. . .
Vi kör förbi Söderkullaskolan, där Stefan Schwarz gick alla sina nio grundskoleår och där bästa kompisen Patrik Rosengren på uppropet såg till att de hamnade i samma klass.
Stefan Schwarz glömmer aldrig sådant. Just lojalitet och att stå upp för de närmaste har även präglat honom som fotbollsspelare.
Och så hade han ju bokstavligen svårt för att prata för sig. Upp till sex års ålder gick han hos talpedagog, för att få rätsida på sitt språk som bara ett fåtal kunde tolka eller förstå.
Bekräftelsebehov är vår tids stora drog och Stefan Schwarz fick sin dos genom idrotten. Han var bra i ishockey, han var bra i tennis, han var bra i allt, framförallt var han bra i fotboll.
Men Stefan Schwarz insåg också tidigt att det krävs hårt arbete för att gå från bra till bäst.
När han berättar om hur han springande tog sig fram genom Malmö så frammanas bilden av en uppväxt på den kenyanska landsbygden.
Stefan Schwarz sprang ibland hem till sin mormor som bodde på åttonde våningen i ett hyreshus på Lorensborg. Och lite senare i de tidiga tonåren förenade han nytta med nöje på sommarlovet med ännu längre löprundor.
Familjen hade flyttat till Lindängen och Stefan Schwarz brukade springa till Ribersborg för en dag på stranden. Sedan tillbaka via Kulladals idrottsplats på eftermiddagen för ett träningspass med fotbollslaget och så hem igen på kvällen.
Allt som allt en språngmarsch på dryga milen - och då har vi räknat bort fotbollsträningen där yrvädret Stefan sällan eller aldrig stod still.
Men roligast var ändå att spela matcher. På helgerna kunde det bli flera stycken.
- Jag brukade stanna kvar på IP och hoppades att någon inte skulle dyka upp, för då kunde man spela med det laget också. Ålder spelade ingen roll. Jag var alltid yngst och van vid att spela mot killar som var betydligt äldre, berättar Stefan Schwarz.
Intensitet och målmedvetenhet gick hand i hand genom karriären och skapade en fotbollsspelare som alltid gav allt och aldrig gav upp. Det är i det perspektivet vi ska se titeln på hans bok: "De kallade mig Gud".
Tidningen Expressens krönikör Mats Olsson var den som upphöjde Stefan Schwarz till något överjordiskt den där magiska sommaren 1994, då Sverige vann VM-brons i USA.
Mats Olsson fascinerades av Stefan Schwarz totala hängivenhet på fotbollsplanen och hans avväpnande sätt vid sidan om som fåordig sanningssägare.
Jag minns själv en landslagssamling på Malta i februari 2001, då Schwarz skulle göra comeback efter långtidsskada (avsliten hälsena) och alla pratade om ett viktigt test för Sveriges nya spelsystem.
- Fotbollen har inte förändrats sedan stenåldern. När man har bollen anfaller man, när man inte har den försvarar man sig, sa Schwarz och utvecklade:
- Visst, det är bra med nya idéer, men fotboll handlar om så mycket mer. Vilja, motivation, koncentration, ambition.
Det senare kunde ha varit titeln på boken om hans liv. Fast "De kallade mig Gud" är lite mer "catchy", det ska erkännas. . .
- Men du ser att jag ler på omslagsbilden. Det är lite med glimten i ögat, betonar Stefan Schwarz.
Men tro för Guds skull inte att han är en primitiv fotbollsspelare. Snarare någon som alltid vågat gå sin egen väg och lärt sig att anpassa sin spelstil efter förutsättningarna.
Efter bara ett par år som ungdomsspelare i Malmö FF nappade han på ett erbjudande om att bli ungdomsproffs i tyska Bayer Leverkusen.
- Träningarna var stenhårda och det hände ofta att man somnade med kläderna på i soffan när man kom hem, berättar Stefan Schwarz.
- Men man lärde sig både mentalt och fysiskt att det finns inga gränser. Klarar man av den biten så blir man enormt stark.
Väl hemma igen efter ett par år jagade Stefan Schwarz livet ur de andra spelarna på Malmö FF:s träningar. Tränaren Roy Hodgson fick ta honom åt sidan och be honom tagga ner.
- Jag var van vid att spela man mot man med tuffa dueller hela tiden och det var inte de andra, de blev lite chockade, säger Stefan Schwarz och skrattar.
Finliraren Anders Palmér blev hårt åtgången när Schwarz limmade på honom som ett plåster.
"Du kan väl lika gärna hänga med hem också och ta en jävla macka", sa Palmér till den efterhängsne tonåringen.
Men Stefan Schwarz stannade inte så länge i Sverige. Efter VM 1990 flyttade han till Portugal och Benfica. Tiden var mogen för en ny utmaning.
Ålder: 47 år.
Familj: Hustrun Céu, barnen Chloé, 24, Jürgen, 20, Chanel, 12.
Bor: Cascais utanför Lissabon.
Yrke: Fotbollsentreprenör, som bland annat driver turneringar i Portugal och Dubai, och expertkommentator i Benfica-tv.
Klubbar: Kulladals FF -1983, Malmö FF 1983-85, Bayer Leverkusen (ungdomsproffs) 1985-87, MFF 1987-90, Benfica 1990-94, Arsenal 1994-95, Fiorentina 1995-98, Valencia 1998-99, Sunderland 1999-2003.
Meriter: VM-brons 1994, EM-brons 1992, 69 landskamper (6 mål), Guldbollen 1999, SM-guld 1988, cupmästare 1989, portugisisk mästare 1991 och -94, cupmästare 1993, italiensk cupmästare 1996, spansk cupmästare 1999.
Aktuell: Med självbiografin "De kallade mig Gud".
• Gabriel Batistuta i Fiorentina
"Fantastisk lagkapten och avslutare, en målchans, två mål, allt skulle in. Inte den mest tekniska spelaren, men alltid ett föredöme för laget. Gjorde allt med övertygelse. "
• Rui Costa i Benfica
"Klassisk nummer 10. Finns inte så många kvar med den kvalitén i dagens fotboll. Hans styrka var framspelningarna med millimeterprecision. "
• Tony Adams i Arsenal
"En jäkla ledare och vinnarskalle. Kanske inte den mest estetiska fotbollsspelaren, men det är effektiviteten som är viktig. Han visste sina begränsningar och det är en stor styrka. "